Att ändra sig

Min "hallelujah moment" kom 2008 när jag läste The Intelligent Investor av Graham. Innan dess hade jag först gjort som de flesta andra under IT-bubblan - köpt aktier i heta bolag utan att titta på värderingen, följt av desillusion efter kraschen och sedan tron på "den effektiva marknaden" efter en Handelsutbildning, följt av att endast köpa fonder (hedgefonder dessutom). Men 2008 såg jag ljuset och timingen var perfekt. Överallt fanns det undervärderade bolag. Man kunde kasta pil på valfritt verkstadsbolag och betala under P/E 10. Bara att köpa och skratta åt Mr Market när det vände upp igen. Jag färgades ganska hårt av denna framgångsrika strategi och fortsatte på den inslagna vägen de kommande åren. Jag ver mer en "defensive investor" än en "enterprising investor" och satt och väntade på större nedgångar för att åter kunna köpa billigt. Men de stora nedgångarna kom aldrig, bara några mindre hickups ibland. Strategin att köpa undervärderade Large Cap-bolag som jag ansåg vara av god kvalitet vid allmänna nedgångar funkade generellt bra, men de uppenbara fynden blev svårare och svårare att hitta. Resultatet blev en ganska stor nettokassa i takt med att börsen fortsatte uppåt och fynden inte fanns att finna.

Så vad gör man som värdeinvesterare som tycker Graham var en av de vettigaste människor som någonsin hamnat på Wall Street? Sitter med en stor kassa i väntan på fynd likt Seth Klarman, eller försöker hitta wonderful companies at a fair price likt Buffett? Jag valde det senare och lyckades väl hyfsat väl, men fick inte riktigt den där utväxlingen man får av multipelexpansion kombinerat med vinsttillväxt. Får man inte en multipelexpansion blir det inte så mycket mer avkastning än vinsttillväxt + utdelning, och de kvalitetsbolag bland Large Cap jag attraherades av växte inte mycket mer än 10%.

Tack vare Twitter (eller snarare tack vare många fantastiska personer där), började jag titta mer på mindre bolag utan någon analytikerbevakning att tala om. Bolag med lite högre risk, men även högre potentiell reward. Ett sådant bolag var Catena Media, där mitt första intryck var: "om Google så mycket som nyser åt deras håll så dör hela affärsmodellen = för hög risk", till att ändå fundera mer kring uppsidan vs risken och värderingen. Risken jag såg initialt finns fortfarande där, men denna risk har inte tillräckligt hög sannolikhet för att bara avfärda bolaget, utan den måste ställas i relation till den potentiella avkastningen. Dessutom är ju varje innehav en del av en portfölj och det finns en säljknapp. En risk betyder inte nödvändigtvis att hela innehavet plötsligt blir värt noll - har man bra koll och tycker att sannolikheten för risken ökar eller att risk/reward blir sämre så kan man sälja med förhoppningsvis en begränsad förlust på innehavet och en ännu mer begränsad förlust för portföljen.

Catena Media och Cherry blev de två första aktierna jag köpte inom mitt "nya" investeringsuniversum i slutet av 2016. Sedan tillkom snabbt fler innehav av liknande karaktär. Men jag var fortfarande skeptisk till vissa typer av företag. Så sent som i november 2016 skrev jag ett inlägg om varför jag inte tyckte om spelutvecklare som investering, och såhär i efterhand ser jag att inlägget baserades på okunskap som i sin tur baserades på förutfattade meningar. Jag tänkte att dessa bolag levde och dog med varje titel de släppte och hade inte alls koll på hur affärsmodellerna för t.ex. Paradox eller THQ eller G5 funkade. Återigen tack vare Twitter började jag läsa på mer och blev frälst av hur fantastiska affärsmodeller bolagen hade och hur man kunde se lyckade titlar som optioner på tillväxt snarare än risk när man hade en portfölj med spel som ger en basintjäning. Jag började också se parallellerna mellan G5s affärsmodell och hur operatörer inom iGaming använder datadriven marknadsföring och hur man ska se på UAC och marknadsföringskostnader som investeringar (om man vet vad man gör) snarare än overhead-kostnader och justera resultaten för detta. I grunden är detta ganska enkla saker men jag tror 99.9% av investerarna där ute antingen inte förstår eller inte vill tro på denna modell, och därför kunde man köpa bolag med enorm tillväxt och underliggande lönsamhet till lägre multiplar än trötta gamla large cap-bolag med tillväxt i linje med BNP-utvecklingen.

Många värdeinvesterare kör fortfarande på med mer traditionella värdeinvesteringar, och jag har full respekt för dem. Jag förstår till fullo att man kan tycka att det aldrig kan vara en värdeinvestering att köpa ett bolag på P/E 50 på historisk rapporterad vinst. Det är vanskligt att säga att "this time it's different", men jag tror faktiskt att just digitala produkter och affärsmodeller tillhör en helt annan verklighet än "traditionella" bolag som måste investera i anläggningstillgångar och skapa fysiska varor, eller tjänsteföretag som måste anställa människor i samma takt som omsättningen växer. Google, Facebook, eller för den delen Microsoft på sin tid är exempel på hur otroligt fort man kan skala upp en digital produkt. Jag minns när jag första gången hörde talas om Google istället för Altavista. Det var inte så länge sedan. Idag är bolaget ett av världens största. Facebook är ännu yngre.

Jag menar inte att jag tänker hitta nästa Google, utan bara ger exempel på hur fort digitala affärsmodeller kan skala. Det blir plötsligt inte fysiskt omöjligt att dubbla omsättningen och mer än dubbla vinsten om och om igen och gå från en market cap på 1mdr till 10mdr på några år. THQ noterades hösten 2016 till en värdering på 1.4mdr. Bolaget omsatte då ca 230mkr på årsbasis med ett rörelseresultat på ca 60mkr. Idag värderas THQ till nästan 15mdr och väntas i år omsätta närmare 4mdr med ett rörelseresultat på över 600mkr. Man har på 1.5 år ökat värdet på bolaget med 10x och då har värderingsmultipeln knappt ökat. En "intelligent fanatic" i form av Lars Wingefors kombinerat med en fantastisk affärsmodell möjliggör sådana otroliga resultat på så kort tid. Jag har inte varit med på hela resan, men länge nog för att vara otroligt glad att jag omprövade min åsikt om gamingbolag.