Det känns angenämt att inte vara en "professionell" investerare i dagsläget och därmed slippa paniksälja sina innehav i takt med att klienterna får panik. Istället kan vi amatörer med lite is i magen gnugga händerna och börja leta köplägen. Rent spontant har jag hittills inte hittat några klockrena köplägen förutom H&M. Jag har dessvärre inte hunnit göra uppdaterade analyser på de bolag som på rak arm ser ut att ha en attraktiv värdering, men får försöka hitta tid till det de kommande dagarna.
Men rent generellt så befinner sig de flesta av de bolag jag tidigare ägt på ungefär (+/- 10%) de kurser jag sålde på under 2010. Dessa inluderar Swedbank, SKF, Sandvik, Fast Partner, Lundbergs. Några bolag ligger nu på kurser lägre än när jag sålde 2010. Dessa inkluderar Beijer Alma, NCC, Björn Borg, Nobia.
Eftersom mina försäljningar gjordes vid kurser där jag ansåg att bolagen var rättvist eller strax under rättvist värderade så skulle man kunna dra slutsatsen att de vid dagens kurser fortfarande inte är köpvärda. Men eftersom min analys 2010 baserades på resultat 2009 och bakåt så får jag uppdatera analyserna innan jag säger bu eller bä. Men jag ser potential att återigen fynda bland dessa bolag om nedgången fortsätter. Nu tror jag inte att Swedbank återigen kommer kunna köpas till så fantastiska priser som det var 2008-2009, men möjligen kan vissa av de övriga bolagen bli riktigt billiga igen. Min tumregel är att inte köpa cykliska bolag på P/E över 10 baserat på vinsterna under högkonjunktur, men helst vill jag ha P/E under 7 så att det blir en rejäl margin of safety och en dubbel effekt när vinsterna vänder uppåt och värderingen återigen blir högre. Och vid en snabb överblick är P/E för många verkstadsbolag i dagsläget närmare 10 än 7.
Själv avvaktar jag alltså köp tills jag uppdaterat mina analyser, men under tiden kommer jag köpa på mig mer H&M eftersom jag vet att H&M tuffar på med nya butiksöppningar och både vinst och utdelning kommer vara stabila vad som än händer med världskonjunkturen den kommande tiden. På 190kr är H&M ett riktigt fynd, och även om aktien förstås kan bli ännu billigare så tror jag att det då kan finnas ännu bättre fynd bland de cykliska bolagen om denna nedgång skulle fortsätta.
Oavsett vad så känns det återigen spännande att investera och jag har lyckligtvis lyckats skramla ihop lite likviditet för just denna typ av tillfälle. Men det gäller att inte bränna allt krut på en gång, för har vi riktig tur går börsen ner 30% till :) Om ni har några tips på bolag som är riktigt billiga i dagsläget får ni gärna skriva en kommentar!
Visar inlägg med etikett Värdeinvesteringar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Värdeinvesteringar. Visa alla inlägg
fredag 5 augusti 2011
tisdag 22 mars 2011
Lästips om värdeinvesteringar
I brist på tid att skriva några längre inlägg tänkte jag tipsa om lite läsning för kunskapshungriga läsare. Den legendariska värdeinriktade investeringsfirman Tweedy, Browne har en hemsida med ett antal artiklar om värdeinvesteringar. Hittills har jag bara hunnit läsa "What Has Worked In Investing, Studies of Investment Approaches and Characteristics Associated With Exceptional Returns" som jag tyckte var väldigt intressant. Artikeln beskriver diverse studier som gjorts om värdeinvesteringar och delar upp studierna i olika strategier, exempelvis lågt P/B, lågt P/E, hög direktavkastning, etc.
Även om det alltid är vanskligt att hitta samband baserade på historiska data och dra slutsatser om att det kommer att fungera i framtiden, så visar ändå artikeln tydligt vilken överavkastning värdeinvesteringar har skapat jämfört med index. Många av studierna visar dessutom att värdeinvesteringar inte heller varit förknippade med högre risk, vilket annars skulle kunna förklara den högre avkastningen ur ett "efficient market hypothesis"-perspektiv. Många av strategierna har historiskt skapat enorm överavkastning. Att t.ex. varje år investera i den tiondel av bolagen på NYSE med lägst P/E under 1966-1984 gav en årlig compound return om 14%. Den tiondel med högst P/E gav 5.58%. Snittavkastningen för hela NYSE var 8.6% I reda pengar innebär det att $1 under 18-årsperioden vuxit till $2.81 om man köpt bolagen med högst P/E, $4.8 om man köpt index och $12.2 om man köpt bolagen med lägst P/E.
En sak man ska hålla i åtanke är att studierna investerar i en väldigt diversifierad portfölj bestående av alla bolag på en börs. Med andra ord kan man inte dra slutsatsen att alla aktier med hög värdering är dåliga investeringar, precis som att alla aktier med låg värdering inte behöver vara bra investeringar. Men på aggregerad nivå finns det väldigt tydliga bevis för att värdeinvesteringar lönar sig.
Även om det alltid är vanskligt att hitta samband baserade på historiska data och dra slutsatser om att det kommer att fungera i framtiden, så visar ändå artikeln tydligt vilken överavkastning värdeinvesteringar har skapat jämfört med index. Många av studierna visar dessutom att värdeinvesteringar inte heller varit förknippade med högre risk, vilket annars skulle kunna förklara den högre avkastningen ur ett "efficient market hypothesis"-perspektiv. Många av strategierna har historiskt skapat enorm överavkastning. Att t.ex. varje år investera i den tiondel av bolagen på NYSE med lägst P/E under 1966-1984 gav en årlig compound return om 14%. Den tiondel med högst P/E gav 5.58%. Snittavkastningen för hela NYSE var 8.6% I reda pengar innebär det att $1 under 18-årsperioden vuxit till $2.81 om man köpt bolagen med högst P/E, $4.8 om man köpt index och $12.2 om man köpt bolagen med lägst P/E.
En sak man ska hålla i åtanke är att studierna investerar i en väldigt diversifierad portfölj bestående av alla bolag på en börs. Med andra ord kan man inte dra slutsatsen att alla aktier med hög värdering är dåliga investeringar, precis som att alla aktier med låg värdering inte behöver vara bra investeringar. Men på aggregerad nivå finns det väldigt tydliga bevis för att värdeinvesteringar lönar sig.
måndag 25 oktober 2010
Undermedveten Teknisk Analys
Många investerare som sorterar sig själva under kategorin värdeinvesterare fnyser åt olika former av teknisk analys (TA) och anser att det har mer med spekulation och gambling att göra än med investeringar. Där håller jag helt med, även om jag inte kan svära på att TA aldrig har och aldrig kommer att fungera för någon – det finns säkert några modeller som kan fungera under någon period för vissa personer.
Men trots att värdeinvesterare ratar TA så tycker jag mig märka ett visst TA-aktigt beteende bland många värdeinvesterare. Detta beteende yttrar sig i diverse åsikter huruvida börsen som helhet är över- eller undervärderad samt i vissa fall även aktioner baserade på dessa åsikter. Vissa kanske t.ex. sparar mer på bankkonto och bygger likviditet när de tycker att börsen är ”övervärderad” istället för att köpa aktier. På pappret låter detta som en klok strategi – ingen vill ju köpa på toppen – men i verkligheten kan det bli för mycket känslor och beslut baserade på psykologi och spekulation snarare än logik och fakta.
Som värdeinvesterare jobbar man oftast bottom-up: man tittar på enskilda bolag och bedömer det enskilda bolagets kvaliteter och jämför detta med priset på bolagets aktier. Vissa värdeinvesterare funderar även kring olika makroekonomiska faktorer som konjunktur och valutor och hur detta kommer att påverka bolagets siffror på kort och lång sikt. Men de flesta värdeinvesterare utgår från bottom-up och funderar först på bolaget och sedan på makroekonomin.
Trots detta är det många privatpersoner som i grund och botten är värdeinvesterare, men som mer eller mindre godtyckligt bestämmer sig för att bygga likviditet när de anser att börsen som helhet är övervärderad. Själv har jag lite svårt att förstå detta. Om ett bra bolag säljs till en bra värdering bör man väl köpa detta bolag, oavsett om börsen som helhet är historiskt ”dyr”? Att avstå en sådan investering bara för att man bestämt sig för att börsen är för högt värderad och att man därför bör bygga likviditet är ju i princip likvärdigt med att spekulera i kursrörelser? När man bygger likviditet i allmänt syfte, dvs inte i syfte att genomföra en på förhand planerad investering, så säger man: ”jag tror att det kommer att finnas bättre investeringar inom en så pass snar framtid att det lönar sig att vänta istället för att investera nu”. Vad är detta om inte spekulation i kursrörelser?
Som värdeinvesterare tycker jag att värderingen av börsen som helhet är helt ointressant vad gäller mina egna investeringar. Jag bygger endast likviditet om jag hittat ett bolag som jag vill köpa, eller om jag inte kan hitta ett enda bolag som matchar mina investeringskriterier vad gäller kvalitet och pris. Visst kan man genom detta få en ganska god insikt om huruvida börsen som helhet är över- eller undervärderad, men denna insikt bör inte styra ens investeringsbeteende eftersom det oundvikligen leder till spekulation.
Mitt råd till dig läsare som har möjlighet att nettoinvestera de kommande åren är att verkligen fundera kring din egen psykologiska läggning – klarar du att investera i ett bolag du tror på till ett acceptabelt pris trots att du anser att börsen som helhet är övervärderad och att världen är på väg in i en ny kris? Om inte, så sätt dig och skriv ner dina tankar och fundera ut en konkret strategi för hur du ska agera i olika scenarion. Fundera även noga kring dina egna investeringskriterier. Det finns hardcore-värdeinvesterare som anser att allt är på tok för högt värderat idag och vägrar köpa något. Istället bygger de upp en kassa i väntan på att ett tillfälle att köpa infinner sig. Detta är en helt korrekt strategi för dem om det nu är så att de har definierat sina investeringskriterier och det verkligen inte finns några bolag som möter dessa kriterier. Andra värdeinvesterare kanske har mindre rigida krav på margin of safety i sina investeringskriterier och kan hitta ett antal bolag att investera i idag. Även det är en korrekt strategi för dem. Det viktiga är att ta genomtänkta beslut baserade på fakta och logik och därmed undvika godtyckliga beslut som baserar sig på stundens rädslor eller girighet. Det är även helt ok, kanske till och med klokt, att ha en "krigskassa" i likviditet som man kan använda om det skulle komma ett tillfälle att köpa ett bra bolag billigt, men nyttan av denna kassa måste vägas mot dess kostnad (missad avkastning), och det gäller att sätta upp regler för när man ska och inte ska använda krigskassan för att undvika irrationellt beteende.
Idag anser många att börsen börjar bli lite ”dyr”. Som värdeinvesterare känner jag av detta genom att det blir svårare och svårare att hitta bra bolag till bra priser. Men därmed inte sagt att jag börjar spara cash till negativ realränta i väntan på att det kommer en allmän nedgång eller att något bra bolag plötsligt får en acceptabel värdering. Så länge det finns bolag som möter mina investeringskriterier så fortsätter jag att köpa bolag. Visst vore det trevligt om värderingarna var som i mars 2009, men bara för det sätter jag mig inte med armarna i kors och väntar på att dessa värderingar kommer igen. Nu låter kanske detta inlägg som att man alltid ska köpa aktier och inget annat. Naturligtvis är det inte så. Om jag kunde få 10% ränta på statsobligationer med en rimlig löptid så skulle jag nog äga en hel del statsobligationer istället för aktier idag. Och om det inte fanns ett enda bolag som mötte mina investeringskriterier så skulle jag inte köpa några aktier, oavsett hur låga räntorna var eller om alla talade om superkonjunktur och oändlig börsuppgång.
Min egen regel är således ganska enkel: så länge det finns bolag som är tillräckligt attraktiva vad gäller kvalitet och pris så köper jag. Till kvalitet hör givetvis att bolaget inte ska få överlevnadsproblem om det blir en långdragen lågkonjunktur eller höga räntor och inflation. Det går alltid att måla upp ett mardrömsscenario där till och med det mest välkapitaliserade och välskötta bolaget med en fantastisk affärsmodell går under, men om man tänker i de banorna kanske man inte bör ägna sig åt att investera i enskilda bolag. Själv har jag ingen "krigskassa" eftersom min ekonomi är så pass god att jag kan spara undan ganska mycket varje månad för investeringar. Min investeringsportfölj (dvs pengar jag inte behöver privatekonomiskt under en lång framtid) består till 100% av aktier, varav 60% H&M, och jag sover väldigt gott om nätterna.
Men trots att värdeinvesterare ratar TA så tycker jag mig märka ett visst TA-aktigt beteende bland många värdeinvesterare. Detta beteende yttrar sig i diverse åsikter huruvida börsen som helhet är över- eller undervärderad samt i vissa fall även aktioner baserade på dessa åsikter. Vissa kanske t.ex. sparar mer på bankkonto och bygger likviditet när de tycker att börsen är ”övervärderad” istället för att köpa aktier. På pappret låter detta som en klok strategi – ingen vill ju köpa på toppen – men i verkligheten kan det bli för mycket känslor och beslut baserade på psykologi och spekulation snarare än logik och fakta.
Som värdeinvesterare jobbar man oftast bottom-up: man tittar på enskilda bolag och bedömer det enskilda bolagets kvaliteter och jämför detta med priset på bolagets aktier. Vissa värdeinvesterare funderar även kring olika makroekonomiska faktorer som konjunktur och valutor och hur detta kommer att påverka bolagets siffror på kort och lång sikt. Men de flesta värdeinvesterare utgår från bottom-up och funderar först på bolaget och sedan på makroekonomin.
Trots detta är det många privatpersoner som i grund och botten är värdeinvesterare, men som mer eller mindre godtyckligt bestämmer sig för att bygga likviditet när de anser att börsen som helhet är övervärderad. Själv har jag lite svårt att förstå detta. Om ett bra bolag säljs till en bra värdering bör man väl köpa detta bolag, oavsett om börsen som helhet är historiskt ”dyr”? Att avstå en sådan investering bara för att man bestämt sig för att börsen är för högt värderad och att man därför bör bygga likviditet är ju i princip likvärdigt med att spekulera i kursrörelser? När man bygger likviditet i allmänt syfte, dvs inte i syfte att genomföra en på förhand planerad investering, så säger man: ”jag tror att det kommer att finnas bättre investeringar inom en så pass snar framtid att det lönar sig att vänta istället för att investera nu”. Vad är detta om inte spekulation i kursrörelser?
Som värdeinvesterare tycker jag att värderingen av börsen som helhet är helt ointressant vad gäller mina egna investeringar. Jag bygger endast likviditet om jag hittat ett bolag som jag vill köpa, eller om jag inte kan hitta ett enda bolag som matchar mina investeringskriterier vad gäller kvalitet och pris. Visst kan man genom detta få en ganska god insikt om huruvida börsen som helhet är över- eller undervärderad, men denna insikt bör inte styra ens investeringsbeteende eftersom det oundvikligen leder till spekulation.
Mitt råd till dig läsare som har möjlighet att nettoinvestera de kommande åren är att verkligen fundera kring din egen psykologiska läggning – klarar du att investera i ett bolag du tror på till ett acceptabelt pris trots att du anser att börsen som helhet är övervärderad och att världen är på väg in i en ny kris? Om inte, så sätt dig och skriv ner dina tankar och fundera ut en konkret strategi för hur du ska agera i olika scenarion. Fundera även noga kring dina egna investeringskriterier. Det finns hardcore-värdeinvesterare som anser att allt är på tok för högt värderat idag och vägrar köpa något. Istället bygger de upp en kassa i väntan på att ett tillfälle att köpa infinner sig. Detta är en helt korrekt strategi för dem om det nu är så att de har definierat sina investeringskriterier och det verkligen inte finns några bolag som möter dessa kriterier. Andra värdeinvesterare kanske har mindre rigida krav på margin of safety i sina investeringskriterier och kan hitta ett antal bolag att investera i idag. Även det är en korrekt strategi för dem. Det viktiga är att ta genomtänkta beslut baserade på fakta och logik och därmed undvika godtyckliga beslut som baserar sig på stundens rädslor eller girighet. Det är även helt ok, kanske till och med klokt, att ha en "krigskassa" i likviditet som man kan använda om det skulle komma ett tillfälle att köpa ett bra bolag billigt, men nyttan av denna kassa måste vägas mot dess kostnad (missad avkastning), och det gäller att sätta upp regler för när man ska och inte ska använda krigskassan för att undvika irrationellt beteende.
Idag anser många att börsen börjar bli lite ”dyr”. Som värdeinvesterare känner jag av detta genom att det blir svårare och svårare att hitta bra bolag till bra priser. Men därmed inte sagt att jag börjar spara cash till negativ realränta i väntan på att det kommer en allmän nedgång eller att något bra bolag plötsligt får en acceptabel värdering. Så länge det finns bolag som möter mina investeringskriterier så fortsätter jag att köpa bolag. Visst vore det trevligt om värderingarna var som i mars 2009, men bara för det sätter jag mig inte med armarna i kors och väntar på att dessa värderingar kommer igen. Nu låter kanske detta inlägg som att man alltid ska köpa aktier och inget annat. Naturligtvis är det inte så. Om jag kunde få 10% ränta på statsobligationer med en rimlig löptid så skulle jag nog äga en hel del statsobligationer istället för aktier idag. Och om det inte fanns ett enda bolag som mötte mina investeringskriterier så skulle jag inte köpa några aktier, oavsett hur låga räntorna var eller om alla talade om superkonjunktur och oändlig börsuppgång.
Min egen regel är således ganska enkel: så länge det finns bolag som är tillräckligt attraktiva vad gäller kvalitet och pris så köper jag. Till kvalitet hör givetvis att bolaget inte ska få överlevnadsproblem om det blir en långdragen lågkonjunktur eller höga räntor och inflation. Det går alltid att måla upp ett mardrömsscenario där till och med det mest välkapitaliserade och välskötta bolaget med en fantastisk affärsmodell går under, men om man tänker i de banorna kanske man inte bör ägna sig åt att investera i enskilda bolag. Själv har jag ingen "krigskassa" eftersom min ekonomi är så pass god att jag kan spara undan ganska mycket varje månad för investeringar. Min investeringsportfölj (dvs pengar jag inte behöver privatekonomiskt under en lång framtid) består till 100% av aktier, varav 60% H&M, och jag sover väldigt gott om nätterna.
fredag 9 april 2010
Hur långt ska man diversifiera?
Lundaluppen skrev ett kort men tankeväckande inlägg om meningslösa insatser. Argumentet var att om en aktie står för 5% av din portfölj så innebär en 100% uppgång i aktien endast en 5% uppgång i din totala portfölj och att innehav mindre än 5% därför är tämligen meningslösa. Till viss del kan jag hålla med. Många vill gärna ”krydda” sina portföljer med småföretag och förhoppningsbolag där risken är hög men där även den potentiella avkastningen är hög. Men i sin försiktighet väljer man kanske att investera för lite i dessa bolag. Jag har gjort detta misstag då jag köpte Björn Borg för en tid sedan men innehavet blev vid tidpunkten endast knappt 1% av min portfölj. Nu är ju inte Björn Borg något förhoppningsbolag, utan jag tyckte helt enkelt att aktien var grovt undervärderad, men hade inte tillräckligt med kunskap om bolaget eller tilltro till affärsmodellen att jag vågade investera en meningsfull summa. Mycket riktigt har BB gått bättre än övriga börsen och är i skrivande stund upp 120%, men innehavet är fortfarande bara drygt 1% av min portfölj och reavinsten jag skulle göra om jag sålde skulle vara ganska meningslös. Även om BB fortsätter prestera god vinsttillväxt i många år framöver och aktien utvecklas bättre än index så kommer det dröja väldigt många år innan innehavet skulle nå ens 5% av min totala portfölj. Man kan alltså konstatera att ”kryddning” av portföljen med små innehav inte kommer att generera någon betydelsefull avkastning i det stora hela, även om innehaven går riktigt bra.
Dock väcker detta frågan hur långt man bör diversifiera och när ett köp blir meningslöst? I en portfölj med 20 aktier kommer åtminstone en aktie alltid att stå för mindre än 5% av hela portföljen – är det då meningslöst att äga fler än 20 aktier? Och är det meningslöst att investera i ett nytt bolag om innehavet kommer att vara mindre än 5% av ens totala portfölj? Det hela tycker jag beror på vilken ens investeringsstrategi är och vilka kunskaper man har.
Jag utelämnar spekulationsaffärer, teknisk analys och annat trams och fokuserar på två huvudstrategier som varit mycket framgånsrika: låt oss kalla dem Fisher respektive Schloss av naturliga skäl.
Fisher är en ren ”wonderful company”-investerare som bara vill ha bolag som han kan behålla för evigt i sin portfölj – bolag som bara växer och växer och där aktiekursen i längden följer med. Naturligtvis vill han inte betala överpris för aktierna men han är redo att köpa ett riktigt bra bolag när aktien har ett rimligt pris. Fisher måste dock göra ordentliga analyser för att hitta dessa bolag. Det räcker inte med att titta i räkenskaperna, utan han måste förstå exakt hur bolaget tjänar sina pengar, hur bolaget kommer att växa, att det inte finns några stora risker att tillväxten avtar eller till och med vänder, etc. För att förstå detta måste han förstå marknaden bolaget verkar i, han måste lita på ledningen och vara säker på att det kommer att finnas en kontinuitet när ledningar byts ut genom åren. Fisher är inte redo att investera i bolaget förrän han skaffat sig en förståelse för allt detta och blivit helt övertygad om bolagets förträfflighet. Problemet blir bara att det inte finns så många bolag som klarar av denna hårda granskning och dessutom har aktier till salu till ett rimligt pris. Och även om det fanns en uppsjö av dessa bolag så skulle Fisher ha så pass mycket kunskaper om bolagen att han kunde rangordna bolagens förträfflighet med stor säkerhet. För Fisher blir det alltså naturligt att fokusera sin portfölj på de allra bästa bolagen - kanske fem bolag och inte så mycket mer.
Schloss däremot är en ren värdeinvesterare och bryr sig inte så mycket om de kvalitativa egenskaperna i ett bolag. Han känner inte att han har tid eller kunskap eller kontakter att sätta sig in djupare i bolagen och kan därför varken säga bu eller bä om hur han tror bolaget kommer att växa de kommande 20-30 åren. Det han däremot kan är att hitta billiga aktier. Han letar efter diverse nyckeltal som P/B och P/E och köper när han tycker att aktierna är på tok för lågt värderade. Han är dessutom redo att köpa ganska dåliga bolag, till och med konkursmässiga, om han kan få dem billigt. För Schloss är det vettigt att diversifiera så mycket som möjligt. Detta eftersom han inte har tillräckligt god kunskap om bolagen i sin portfölj för att kunna riskera en för stor andel av sitt kapital på ett enskilt bolag. När det gäller rena värdeinvesteringar kan man ju aldrig veta när ett bolags aktie kommer att återgå till ”rätt” värdering, eller om aktien ens någonsin kommer att göra det. Men har man många bolag i portföljen så kommer den aggregerade effekten bli att portföljen som helhet så småningom återgår till rätt värdering, även om ett antal aktier inte gör det, eller till och med tappar hela sitt värde. Därför bör en ren värdeinvesterare som Schloss diversifiera friskt, och då kommer man nästan garanterat att ha många innehav som står för mindre än 5% av portföljens värde. (Jag har för mig att jag läste någonstans att Ben Graham själv vid vissa tillfällen hade fler än hundra innehav i sin portfölj, men jag kan minnas fel?)
Överlag kommer kvaliteten på bolagen i Schloss portfölj att vara mycket sämre än på bolagen i Fishers portfölj, men det betyder inte att Schloss aktieportfölj kommer generera en sämre avkastning än Fishers portfölj. Schloss strategi är nämligen att köpa undervärderade bolag och sedan sälja dem när de närmar sig sitt ”rätta” värde och använda pengarna för att köpa nya undervärderade bolag, vilket kan generera en fin avkastning även på lång sikt. Fisher kommer att sitta på sina bolag och om han gjort sin analys rätt se sin portfölj växa i takt med bolagen, medan Schloss kommer att köpa och sälja mer frenetiskt och utnyttja Mr. Markets humörsvängningar till sin fördel.
Som Buffett redan visat så fungerar båda strategierna utmärkt för att få en god avkastning som vida överträffar index på lång sikt. Vilken strategi man väljer beror dels på vilken personlighet man har som investerare, vilka kunskaper man har, hur mycket tid man är villig att lägga ner på kvalitativ vs. kvantitativ analys, etc.
Själv skulle jag föredra att investera som Fisher, men (tyvärr kanske man ska säga) är jag lagd åt det kvantitativa hållet och tenderar att lita på siffror som står svart på vitt snarare än kvalitativa omdömen om bolagets affärsmodell, ledning, marknad etc. Det enda bolaget jag känner mig helt och hållet säker på kan leverera god tillväxt på lång sikt är H&M, vars affärsmodell är enkel att förstå och där ledningen även är de största ägarna. H&M är jag alltså villig att betala ”fair price” för och ha som ett koncentrerat innehav i portföljen (men tack vare Mr. Market har jag kunnat köpa en massa H&M till en snittkurs på drygt 300kr de senaste två åren).
Min egen portfölj består i skrivande stund av 16 bolag, varav H&M står för mer än 30%. Mitt näst största innehav står för mindre än 8% av portföljen så man kan säga att min portfölj är koncentrerad till H&M och diversifierad i övrigt. Dock är mängden bolag i min portfölj inte en medveten strategi, utan mer ett resultat av att jag köpt på mig de flesta av bolagen med jämna mellanrum under 2008-2009 och varje gång jag haft pengar att investera hittat nya fina bolag som varit ännu mer undervärderade än mina befintliga innehav – det har verkligen varit en fantastisk marknad för köpare! Nu när tokrean på aktier är över för denna gång kommer det för egen del att bli färre men större köp, mindre värdeinvestering och mer wonderful company - men alltid med en margin of safety!
Dock väcker detta frågan hur långt man bör diversifiera och när ett köp blir meningslöst? I en portfölj med 20 aktier kommer åtminstone en aktie alltid att stå för mindre än 5% av hela portföljen – är det då meningslöst att äga fler än 20 aktier? Och är det meningslöst att investera i ett nytt bolag om innehavet kommer att vara mindre än 5% av ens totala portfölj? Det hela tycker jag beror på vilken ens investeringsstrategi är och vilka kunskaper man har.
Jag utelämnar spekulationsaffärer, teknisk analys och annat trams och fokuserar på två huvudstrategier som varit mycket framgånsrika: låt oss kalla dem Fisher respektive Schloss av naturliga skäl.
Fisher är en ren ”wonderful company”-investerare som bara vill ha bolag som han kan behålla för evigt i sin portfölj – bolag som bara växer och växer och där aktiekursen i längden följer med. Naturligtvis vill han inte betala överpris för aktierna men han är redo att köpa ett riktigt bra bolag när aktien har ett rimligt pris. Fisher måste dock göra ordentliga analyser för att hitta dessa bolag. Det räcker inte med att titta i räkenskaperna, utan han måste förstå exakt hur bolaget tjänar sina pengar, hur bolaget kommer att växa, att det inte finns några stora risker att tillväxten avtar eller till och med vänder, etc. För att förstå detta måste han förstå marknaden bolaget verkar i, han måste lita på ledningen och vara säker på att det kommer att finnas en kontinuitet när ledningar byts ut genom åren. Fisher är inte redo att investera i bolaget förrän han skaffat sig en förståelse för allt detta och blivit helt övertygad om bolagets förträfflighet. Problemet blir bara att det inte finns så många bolag som klarar av denna hårda granskning och dessutom har aktier till salu till ett rimligt pris. Och även om det fanns en uppsjö av dessa bolag så skulle Fisher ha så pass mycket kunskaper om bolagen att han kunde rangordna bolagens förträfflighet med stor säkerhet. För Fisher blir det alltså naturligt att fokusera sin portfölj på de allra bästa bolagen - kanske fem bolag och inte så mycket mer.
Schloss däremot är en ren värdeinvesterare och bryr sig inte så mycket om de kvalitativa egenskaperna i ett bolag. Han känner inte att han har tid eller kunskap eller kontakter att sätta sig in djupare i bolagen och kan därför varken säga bu eller bä om hur han tror bolaget kommer att växa de kommande 20-30 åren. Det han däremot kan är att hitta billiga aktier. Han letar efter diverse nyckeltal som P/B och P/E och köper när han tycker att aktierna är på tok för lågt värderade. Han är dessutom redo att köpa ganska dåliga bolag, till och med konkursmässiga, om han kan få dem billigt. För Schloss är det vettigt att diversifiera så mycket som möjligt. Detta eftersom han inte har tillräckligt god kunskap om bolagen i sin portfölj för att kunna riskera en för stor andel av sitt kapital på ett enskilt bolag. När det gäller rena värdeinvesteringar kan man ju aldrig veta när ett bolags aktie kommer att återgå till ”rätt” värdering, eller om aktien ens någonsin kommer att göra det. Men har man många bolag i portföljen så kommer den aggregerade effekten bli att portföljen som helhet så småningom återgår till rätt värdering, även om ett antal aktier inte gör det, eller till och med tappar hela sitt värde. Därför bör en ren värdeinvesterare som Schloss diversifiera friskt, och då kommer man nästan garanterat att ha många innehav som står för mindre än 5% av portföljens värde. (Jag har för mig att jag läste någonstans att Ben Graham själv vid vissa tillfällen hade fler än hundra innehav i sin portfölj, men jag kan minnas fel?)
Överlag kommer kvaliteten på bolagen i Schloss portfölj att vara mycket sämre än på bolagen i Fishers portfölj, men det betyder inte att Schloss aktieportfölj kommer generera en sämre avkastning än Fishers portfölj. Schloss strategi är nämligen att köpa undervärderade bolag och sedan sälja dem när de närmar sig sitt ”rätta” värde och använda pengarna för att köpa nya undervärderade bolag, vilket kan generera en fin avkastning även på lång sikt. Fisher kommer att sitta på sina bolag och om han gjort sin analys rätt se sin portfölj växa i takt med bolagen, medan Schloss kommer att köpa och sälja mer frenetiskt och utnyttja Mr. Markets humörsvängningar till sin fördel.
Som Buffett redan visat så fungerar båda strategierna utmärkt för att få en god avkastning som vida överträffar index på lång sikt. Vilken strategi man väljer beror dels på vilken personlighet man har som investerare, vilka kunskaper man har, hur mycket tid man är villig att lägga ner på kvalitativ vs. kvantitativ analys, etc.
Själv skulle jag föredra att investera som Fisher, men (tyvärr kanske man ska säga) är jag lagd åt det kvantitativa hållet och tenderar att lita på siffror som står svart på vitt snarare än kvalitativa omdömen om bolagets affärsmodell, ledning, marknad etc. Det enda bolaget jag känner mig helt och hållet säker på kan leverera god tillväxt på lång sikt är H&M, vars affärsmodell är enkel att förstå och där ledningen även är de största ägarna. H&M är jag alltså villig att betala ”fair price” för och ha som ett koncentrerat innehav i portföljen (men tack vare Mr. Market har jag kunnat köpa en massa H&M till en snittkurs på drygt 300kr de senaste två åren).
Min egen portfölj består i skrivande stund av 16 bolag, varav H&M står för mer än 30%. Mitt näst största innehav står för mindre än 8% av portföljen så man kan säga att min portfölj är koncentrerad till H&M och diversifierad i övrigt. Dock är mängden bolag i min portfölj inte en medveten strategi, utan mer ett resultat av att jag köpt på mig de flesta av bolagen med jämna mellanrum under 2008-2009 och varje gång jag haft pengar att investera hittat nya fina bolag som varit ännu mer undervärderade än mina befintliga innehav – det har verkligen varit en fantastisk marknad för köpare! Nu när tokrean på aktier är över för denna gång kommer det för egen del att bli färre men större köp, mindre värdeinvestering och mer wonderful company - men alltid med en margin of safety!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)