Banktankar

Banker är svåra att analysera som investeringsobjekt. Å ena sidan är de relativt stabila vinstmaskiner med fin direktavkastning, å andra sidan kan riskerna vara stora och omöjliga att förutse. En gammal hederlig devis i finansbranschen är ju något i stil med att "i Handelsbanken ska man inte vara kund, man ska vara ägare". Uttrycket kan nog appliceras på alla våra storbanker i den mån att gemene man nog ser banker som övervinstmaskiner som alltid låter kunderna lida samtidigt som man göder ägarnas fickor. Till viss mån stämmer detta. Banker är unika på många sätt. Det är en oligopolmarknad och det är ett särskilt samspel mellan aktörerna på denna marknad där varje ökad kostnad tenderar att föras över på kunderna på ett sätt som i andra marknader skulle leda till starka misstankar om karteller. Och sedan tenderar staten att kliva in och rädda banker som tagit sig vatten över huvudet.

Banker är också bland de mest "ägarmedvetna" organisationer som finns eftersom man helt och hållet styrs av avkastning på eget kapital. Kanske sätter man upp tillväxtmål och annat, men avkastning på eget kapital genomsyrar allt. Alla krediter måste ge en acceptabel avkastning på det egna kapital som krediterna drar på, och bankens totala vinst eller vinsttillväxt är rätt ointressant i absoluta tal - det är avkastning på eget kapital som är intressant (även om media gillar att skriva om alla miljarder som banker tjänar). Detta eftersom all utlåning som genereras kräver eget kapital - sambandet är mycket starkare än för ett handelsbolag eller retail eller till och med verkstadsbolag som kan producera eller sälja mer utan att per automatik behöva öka det egna kapitalet i motsvarande grad. Så på ytan verkar det vara en dröm att äga en bank: efterfrågan på krediter finns alltid där, det finns enorma vallgravar mot nya entrants, man kan relativt enkelt föra över ökade kostnader på kunderna och man tar alla affärsbeslut med ägarnas kapital som första prioritet. Dessutom kan man mer eller mindre "trolla" fram extra intäkter genom att man sitter på samhällets pengaflöden. Små spreadar i olika transaktioner, egen handel och pytteavgifter som kunderna knappt märker av tenderar att bli ganska stora summor när de appliceras på hundratals miljarder i flöden.

Men detta innebär inte per automatik att det alltid lönar sig att vara ägare i en bank. Det största problemet med att äga en bank är förstås risken för kreditförluster. Låna ut 100 miljarder med ett eget kapital på 10 miljarder och allt är frid och fröjd. Men om 10 av de 100 miljarderna lånades ut till olika bolag vars lönsamhet har koppling till en extern faktor som går fel (till exempel efterfrågan på personbilar eller fastighetspriser) och man får en kreditförlust på 50% av de krediterna så smäller det till 5 miljarder och det egna kapitalet är halverat. Vips måste ägarna skjuta till 5 miljarder bara för att återigen hamna på nivån man var på innan kreditförlusterna. Dessutom har aktiepriset gått ned på grund av kreditförlusterna så man tvingas emittera de nya aktierna på en löjligt låg kurs. Vips så är vinsten utspädd på dubbelt så många aktier eller ännu värre.

Det blir med andra ord EXTREMT viktigt för banker att ha kontroll på sina risker, och som ägare har man i princip noll insyn i detta. Riskrapporter och Tier 1-ratios i all ära, men allt hänger på att banken räknat rätt på riskerna och applicerat rätt riskvikter på sina motparter. Dessutom används diverse derivat för att täcka av risk och allt ser bra ut på pappret tills det visar sig att derivaten inte gick att använda som tänkt för att någon motpart någonstans i detta galet komplexa internationella system inte skött sig. För att inte tala om den konstanta risken att man plötsligt inte får tillgång till pengar som man tänkt sig och måste be staten om hjälp. Som vi lärt oss så tenderar staten numera endast att hjälpa till med villkoret att aktieägarna får ta en smäll.

Precis som med vanliga bolag så har man som ägare begränsad insyn i detaljerna kring bolagets verksamhet. Man måste lita på att ledningen vet vad de håller på med, och känner man inte ledningen personligen så är nog den bästa måttstocken att titta på hur de presterat historiskt - både bolaget som institution och ledningen som individer och team. Med detta i åtanke så är Handelsbanken den enda banken jag personligen idag skulle känna mig trygg att äga. SEB och Nordea har jag inte analyserat på djupet då de aldrig imponerat prestationsmässigt eller haft särskilt attraktiva värderingar. Swedbank må ha en fantastisk direktavkastning och VD har verkligen lyckats vända skutan. Men jag vill se en historik åtminstone över en hel konjunkturcykel till innan jag verkligen vågar bli ägare. Nu har man städat dåliga krediter och skurit administrativa kostnader och justerat priser och fått till rejäla vinster. Men hur klarar man att behålla eller öka marknadsandelar inom bolån? Är kostnadsbesparingarna beständiga eller behöver man öka dem igen i takt med nya regelverk och system och jakt på tillväxt? Kommer man behålla sin disciplin eller får man ökad riskaptit i jakt på tillväxt? Och hur kommer kreditförlusterna se ut vid nästa kris eller konjunkturnedgång? Hur länge kommer Wolf ens stanna som VD och kommer nästa VD fortsätta på samma spår eller blir det återigen en helt ny ledningsgrupp och en ny strategi? Frågorna är många och svaren får vi inte förrän om ett antal år.

I väntan på det gäller egentligen samma grundregel som med alla investeringar: kräv margin of safety! Observera att bara för att jag principiellt skulle kunna äga Handelsbanken idag så skulle jag inte köpa aktien på dessa nivåer. Och med Swedbank så skulle jag principiellt inte vilja äga banken innan jag får svar på mina frågor, men vid rätt pris skulle jag köpa, precis som jag gjorde 2008-2009. Min tumregel för banker är att dels inte betala mer för det egna kapitalet än vad man själv vill ha för avkastning på sitt innehav, dels att ha en margin of safety gentemot historisk värdering. Om du exempelvis vill ha 10% avkastning på ditt innehav och tror att banken uthålligt kan tjäna 13% i snitt (dvs inklusive år med stora kreditförluster) på sitt egna kapital så ska du inte betala mer än 1.3ggr eget kapital (13/10), vilket ger en earnings yield på 10%, dvs samma sak som att betala P/E 10. Som det ser ut nu dröjer det tills jag åter äger en bank. Handelsbanken ska antingen ned runt 20% eller öka eget kapital i motsvarande grad med bibehållen kurs innan jag tycker att priset är attraktivt. Som vanligt hoppas jag på en skakig höst :). Trevlig sommar så länge!

Ännu fler affärer

Jag fortsätter med en tyvärr väldigt dålig uppdateringsfrekvens och brist på kvalitetsinlägg pga för mycket arbete, men kan kort berätta om de senaste affärerna som gjorts.

Jag har under oktober sålt Diageo, FastPartner, Lundbergs och Google och köpt H&M för pengarna. Google såldes efter att ha gett en fin avkastning på 25% på två månader . Vanligtvis brukar jag inte ägna mig åt korta affärer, men efter 25% uppgång nådde Google full värdering enligt alla mina mått på margin of safety, och risken i branschen gör att jag inte vill äga bolaget när det är fullvärderat. De övriga tre bolagen hade visserligen fortfarande en helt ok värdering vid försäljningstillfället trots generella uppgångar i fastighetsaktier på sistone, men när H&M tappade 7% på en dag kunde jag inte hålla mig från att skifta kapital från OK bolag med OK värdering till Fantastiskt bolag med OK värdering.

Nokia stiger idag rejält efter en ”vinstskräll”. Jag ska sätta mig och räkna lite mer på Nokia och fundera på vid vilket pris jag anser att bolaget är fullvärderat. Visserligen står Nokia endast för ca 5% av min portfölj, men som jag tidigare nämnt är jag inte helt bekväm med att äga ”tech stocks”.

Även Swedbank som jag sålde på 84 för ett par månader sedan visar styrka i dagens rapport och idag står pref-aktien i över 100. Jag grämer mig dock inte över försäljningen utan är glad att medbloggare som t.ex. Fundamentalanalysbloggen haft is i magen och tjänat på att följa sin tro. Dessutom gick pengarna från Swedbankförsäljningen till att köpa Bunge och Google som stigit 17% respektive 25% under perioden, så "skadan" är inte så stor. Dock är inte en kursuppgång på kort sikt facit på att man har rätt; som Graham så klokt påpekade: You are neither right nor wrong because the crowd disagrees with you. You are right because your data and reasoning are right. På 100kr tycker jag dock att Swedbank helt klart är fullvärderad med tanke på bankens mediokra ROE. Därmed inte sagt att aktien inte kan stiga ytterligare eller att banken kan bättra på sitt resultat ytterligare, men jag tycker att det är oerhört svårt att sia om hur bankernas vinster kommer att se ut om något år och därför avstår jag från att äga banker överhuvudtaget vid dagens värderingar. Men jag köper gärna in mig igen när nästa finanskris kommer.

Överlag är det svårt att hitta riktiga fynd för nyinvesteringar just nu, så min strategi de kommande veckorna eller månaderna är att fortsätta köpa H&M. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Alla tänkbara kvantitativa och kvalitativa kriterier man komma på gällande tillväxt, ägande, historik, lönsamhet, ägarvänlighet, risk, affärsmodell, etc, etc, etc – vad man än tittar på har H&M inga prickar i protokollet och utklassar dessutom vartenda bolag på börsen på de flesta punkter. Att kunna köpa ett sådant bolag till ett P/E på drygt 18 (justerat efter nettokassa) och en direktavkastning på över 4% är smått otroligt.

I övrigt planerar jag att lägga in Adsense på bloggen inom en snar framtid. Jag hoppas att det är ok med er läsare. Planen är inte främst att tjäna pengar, utan jag gör det mest för att jag är intresserad av att lära mig systemet och få en känsla för hur mycket reklam på nätet är värd. Förhoppningsvis kan den kunskapen ge nya insikter och idéer som bidrar till framgång i framtida investeringar och projekt.

Fler affärer

Jag har haft tid att gå genom befintliga innehav och titta på nya, vilket resulterat i en del affärer på sistone som jag tänkte skriva om här. Varning för långt inlägg och brist på några stora idéer och insikter. Tänkte bara skriva ner det för dem som har intresse av vad jag i praktiken gör.

Först och främst har jag sålt av mina innehav i NCC och SKF. Jag köpte båda bolagen under krisen till krisvärderingar och har det senaste året sålt av bit efter bit eftersom de nått full värdering. Jag har dock behållit en del för att slippa gräma mig om aktierna av någon anledning skulle rusa. Efter noggrann genomgång ser jag dock inte någon signifikant uppsida i värderingen, och som de cykliska bolag de är ser jag inte heller några större uppsidor i vinsterna på något års sikt. Visserligen ger båda bolagen en ganska fin direktavkastning och jag skulle i princip inte ha något emot att behålla bolagen i portföljen, men jag har hittat annan och enligt mig bättre användning för kapitalet.

Även Swedbank har slutligen rykt från portföljen. Jag såg aldrig Swedbank som något "buy and hold"-bolag, utan som en ren värdeinvestering där man kunde utnyttja paniken på marknaden och tjäna enorma pengar på att ta väldigt liten risk. Nu när Swedbank närmar sig full värdering (se min kommentar i förra inlägget för att se hur jag räknat) är det så dags att sälja och använda pengarna där jag tror de gör mer nytta. Swedbank är dock en joker och aktien kan öka rätt rejält på allmänt goda nyheter och allmän uppvärdering av banker, ökad lönsamhet/återvinningar på swedbank i synnerhet. Men jag har mitt sätt att konservativt räkna på ett intrinsic value för swedbank och jag har inget behov av att äga bolaget till full värdering och hoppas på uppgång - då finns det som sagt bättre bolag att äga. Jag är dessutom lite skeptisk till herr Gardell och vad han tänker ställa till med för sattyg. Visserligen kan hans typiska åtgärder leda till att kortsiktiga värden skapas för kortsiktiga aktieägare som han själv, men i min mening är Gardell ungefär lika långsiktig som 80-talets LBO-ivrare. Dock hade hans intåg i Swedbank inget att göra med mitt beslut att sälja.

Så var det med försäljningarna, vad har jag då köpt för pengarna? H&M naturligtvis! H&M bör tjäna ca 12kr per aktie i år, vilket ger ett P/E tal på drygt 19 på dagens kurs. Justerar vi för nettokassan på drygt 11kr/aktie blir det drygt 18. Fortsätter man med sina generösa utdelningar blir det kanske 10kr utdelning i år, vilket ger en direktavkastning på över 4%. Det är inte en bargain, men det är helt klart inte heller för dyrt för ett bolag som H&M, som kommer fortsätta tjäna pengar och växa oavsett eventuella dubbeldippar, husprisnedgångar, strypta lån och lägre konsumtion. H&M står nu för mer än 40% av min portfölj, vilket känns utmärkt. Bara att äga, låta växa och återinvestera utdelningarna när värderingen är ok. "Sit on your ass investing" som Charlie Munger skulle uttrycka det.

Dock vill jag fortfarande ha lite spänning i livet, så jag har köpt lite mer Bunge. Jag har även fått upp ögonen för ett bolag som heter Labcorp som nog kan bli en ny favorit. Bolaget genomför labtester och har en naturlig "moat". Jag orkar inte skriva om själva business-modellen själv, utan rekommenderar intervjun med Glenn Grennberg i den fantastiska tidningen Graham & Doddsville som görs av studenter som studerar value investing på Columbia. Tidningen finns bl.a att läsa här.

Vid dagens kurs handlas Labcorp till P/E på drygt 13.5 på årets väntade vinst. Detta är ett bolag som haft en vinsttillväxt de senaste 10 åren med i snitt 20% per år, owner earnings som konsekvent överstiger den rapporterade vinsten, ROE>25% med en väldigt låg skuldsättning och ett återköpsprogram som motsvarar en "direktavkastning" på ca 3.5%. Historiskt har Labcorp värderats till P/E 18-19, och den enda anledningen jag kan hitta till dagens relativt låga värdering är någon sorts oro för hur det nya sjukvårdssystemet kommer att påverka bolagets vinster. Själv har jag ingen aning, men jag ser inte varför man skulle fokusera på att reglera ner vinsterna i denna bransch när labbtester står för en pytte-del av de totala sjukvårdskostnaderna. Dessutom ger ju tester på det stora hela bättre diagnoser med effektivare och därmed i längden billigare behandling, vilket snarare talar för mer tester och mindre onödiga behandlingar när staten ska försöka hålla nere sina sjukvårdskostnader. Och i andan att den enes död är den andres bröd så kan man konstatera att amerikanerna knappast blir yngre och friskare. Jag gillar även att en i ledningsgruppen nyligen köpte (obs köpte på riktigt, inte genom optioner) aktier för 0.5MUSD samt att VDn själv och några styrelseledamoter äger aktier för några miljoner USD var.

Nu är jag ingen expert på sjukvård så jag mottager tacksamt kommentarer om ni hittar några fel i mitt resonemang eller om ni har några kloka insikter inom området. Hursomhelst har jag börjat köpa Labcorp och ska fortsätta läsa mer om det och troligen fortsätta köpa så länge priset är rätt och min övertygelse inte ändras.

Sommarens affärer

Jag har inte dött, bara vilat upp mig lite.

Som jag tidigare skrivit har jag tänkt börja skriva lite mer om vilka affärer jag gör och hur min portfölj ser ut. Jag har fortfarande dock inte lyckats sammanställa någon bra tabell eller liknande över portföljen, men jag kan ju lika gärna inleda med att skriva vilka affärer jag gjort på sistone.

Eftersom sommaren går hand i hand med kraftigt minskade kassaflöden privatekonomiskt så har jag känt mig tvungen att sälja lite aktier för att kunna köpa nya bolag som jag fått upp ögonen för.

Jag har sålt en del Swedbank som jag visserligen tycker fortfarande är undervärderat, men som börjar närma sig full värdering (som jag ser som ca 100-110kr) Swedbankposten var en så pass stor del av portföljen så jag sålde en del med gott samvete och en vinst på ca 150%.

Jag har även sålt en del Beijer Alma som jag ser som fullvärderat och som gått upp drygt 40% från min köpkurs på 79kr. Jag behåller dock en del eftersom det är ett kanonbolag med bra vinsttillväxt, egen nisch, bra direktavkastning och inga skulder.

För pengarna har jag köpt två nya bolag. Det ena heter Bunge och säljs till 0.7ggr eget kapital och är skuldfritt. Det är ett bolag med ganska låg lönsamhet, men det tjänar pengar och bör absolut handlas till åtminstone 1ggr eget kapital. Uppsida på drygt 40% alltså. Känns skönt att kunna göra en klassisk Graham-investering och köpa bolag under eget kapital.

Det andra bolaget är något jag aldrig någonsin trodde jag skulle köpa. Ni känner säkert till det: Google. Jag har aldrig ens tittat på Google dels för att jag antagit att det bör vara riktigt högt värderat, dels pga att det rör sig så otroligt snabbt i internetbranschen, vilket gör det i princip omöjligt att analysera internetbolag. '

En hel del talar alltså emot att köpa Google. Det är klart att bolaget tappat ledningen vad gäller innovationskraft och blivit lite institutionaliserat. Det är bara försäljningar på insiderlistorna och de senaste grejerna Google satsat på har floppat (t.ex. Buzz och Wave). Det finns även risk att man i sin vilja att ta en del av social networking-kakan köper på sig en massa dyra bolag som man sedan lägger ner och därmed förstör aktieägarvärde. Det finns även risk att Google knappt finns längre om något år - allt kan ju hända på internet.

Men faktum är också att Google totalt kontrollerar sökmarknaden och tjänar helt enorma pengar på detta. Man har också gjort bra framsteg mot att bli ledande på mjukvara för mobilmarknaden. Bolaget har fantastiska marginaler, kassaflöden, avkastning på eget kapital och en enorm kassa. Allt talar för att marknaden för annonser på internet bara kommer att växa och växa de kommande åren eftersom man tydligt kan mäta (och ta betalt) för resultaten av annonseringen - och Google äger denna marknad. Värderingen då? Faktiskt inte så pjåkig. Det är ju ganska omöjligt att i detalj börja försöka analysera Googles framtida vinster, så jag citerar Glenn Greenberg, en otrolig värdeinvesterare som äger en koncentrerad portfölj likt Buffett, och som nyligen köpte Google:

I do not think you can get great precision around Google. They own the search market with staggering market shares. I think you have to start out by saying, how is it priced? It is generating about $30/share of free cash flow this year and $34 next year. At the end of 2010 it will be sitting on $100/share of cash, as long as they don’t spend it all on high-price acquisitions. Thus, at $540, you are paying $440 for $34 of free cash flow in 2011, an 8% yield. That seems really cheap.

Google står nu i $493, vilket gör den ännu billigare än i exemplet ovan. Vi får se hur det går, men jag lärde mig i alla fall av mina Nokia-köp att inte köpa allt för mycket på en gång. Om Google faller har jag utrymme att köpa mer.

Värdelösa Riktkurser

Ett fenomen som blivit accepterat som praxis inom aktieanalytikerkåren är ”Riktkurs”. De som brukar läsa på sajter som di.se ser varje dag små notiser om att Bank B har höjt riktkursen för Företag F från 240kr till 280kr och banken rekommenderar köp/outperform/behåll/sälj/underperform/[stoppa in valfri finansfloskel]. Går man sedan in på stockwatch ser man hur samma bank ett år innan hade en riktkurs på något helt annat. Vad hände under detta år som fick analytikern att ändra sig totalt om företagets värde? Oftast är svaret: egentligen ingenting.

Ta ett konkret exempel. Den enorma och högt ansedda banken UBS hade i November 2008 en riktkurs på H&M på 250kr och rekommenderade sälj. Aktien hade vid tillfället fallit på några dagar från 290kr till 260kr. Vad hände? Aktien bottnade på 250kr en dag efter analysen och började sedan klättra uppåt för att i Februari 2010, 13 månader senare stå i 450kr. UBS sätter då en ”behåll”-rekommendation på aktien med riktkurs 450kr (som de nyligen höjt från 400kr). Detta exempel är inte på något sätt unikt för UBS eller H&M, utan kan hittas bland de flesta analyshus och för de flesta aktier.

En spontan fråga är hur analytiker vars jobb det är att ha stenkoll på bolag och värdera bolagets aktier kan ha så fel i sina riktkurser? Låt oss försöka reda ut det.

Först och främst kan man tala om ett slags ”market failure” för ”analysbranschen” i brist på bättre uttryck. En UBS-kund som följt bankens råd och sålt sina H&M-aktier i November 2008 för 260kr är idag förmodligen ganska missnöjd med sin rådgivare eller mäklare på banken, vars jobb det är att sälja in analytikernas rekommendationer. Alla dessa felaktiga riktkurser borde väl leda till ganska stor flyttbenägenhet bland bankernas kunder och skapa ett incitament för aggressiva banker att sätta ihop ett riktigt bra analysteam. Detta i sin tur borde höja kvaliteten på analyserna, precis som i vilken marknad för varor eller tjänster som helst där ett företag ständigt försöker förbättra sitt erbjudande för att få kunder att stanna och locka nya kunder. I längden borde detta aggregerat leda till högre kvalitet på analyserna överlag. På något sätt verkar denna enkla marknadsprincip inte stämma i ”analysbranschen”, trots att marknaden formligen svämmar över av aktieanalytiker. Detta marknadsmisslyckande beror enligt mig kort och gott på kortsiktighet.

De flesta aktieanalytiker är faktiskt välutbildade och i många fall kloka människor med tillräcklig hjärnkapacitet och kunskaper att genomföra en korrekt analys av ett bolags värde. Dessutom har de snabb tillgång till en mängd data som amatörer ofta saknar – lång och detaljerad historik med detaljerad data över alla delar som bildar helheten i ett företag, var försäljningen kommer ifrån, vad kostnaderna består av, rörelsekapitalbehov, investeringsbehov, etc etc. Lägg till detta att analytiker ofta har en direktkontakt med företagets IR-chefer eller till och med VD/CFO om det är ett lite mindre bolag. Denna fördel, kombinerat med det faktum att analytikerns jobb är att spendera större delen av sin vakna tid på att räkna ut värdet på bolag, borde leda till bra analyser med korrekta bedömningar av ett bolags värde. Men det är här ironin i det hela kickar in: Analytikerns jobb är inte att bedöma det korrekta värdet av ett bolag – analytikerns jobb är att gissa vad aktiens pris kommer att vara om 1-12 månader. Låt mig förklara:

För det första är svårt att ta betalt för en ren aktieanalys. Snarare finns analytikerna där för att ge private banking-rådgivare och mäklare rekommendationer att ge sina kunder, där de största intäkterna för de flesta mäklarhus kommer från fonder och rika privatkunder. Och som vi vet så tjänar mäklare inte pengar på att kunderna sitter på sina aktier, utan på själva transaktionen, vare sig det är köp eller sälj. Det finns alltså incitament för mäklarhusen att komma med nya rekommendationer ofta för att få sina kunder att göra affärer.

För det andra är de flesta kunder kortsiktiga, även om de säger sig vara långsiktiga. Detta gäller speciellt fonder, som själva har kunder bland hundratals eller tusentals medelsvenssons till vilka fondandelarna säljs antingen direkt eller genom banker och pensionsbolag. Fonderna marknadsför sig och mäter sig själva månadsvis, kvartalsvis och årsvis eftersom det är dessa siffror kunderna tittar på när de väljer fond. Går det dåligt för fonden ett par månader så gäller det att det går desto bättre de nästkommande månaderna för att inte tappa gentemot övriga fonder. Om det, gud förbjude, går dåligt jämfört med andra liknande fonder ett helt år eller till och med två år så kommer man tappa enorma mängder förvaltade pengar till konkurrerande fonder, vilket minskar intäkterna samtidigt som bonusarna för förvaltarna ryker. Det finns alltså ett inbyggt system bland fondförvaltare att försöka slå sina rivaler på kort sikt, vilket leder till att man undviker att köpa aktier som man långsiktigt tror på, men som på kort sikt riskerar att gå sämre än marknaden. Resultatet blir ironiskt nog att de flesta fondförvaltare tenderar att ha sin portfölj ungefär som index.

Vad har då detta att göra med aktieanalyser och riktkurser? Jo, aktieanalytikerns kund är fonden, och fonden vill absolut inte göra affärer som riskerar att slå fel på kort sikt, även om de ser strålande ut på lång sikt. Den aktieanalytiker som vågar sticka ut hakan och rekommendera starkt köp på en impopulär aktie riskerar med andra ord att bli för alltid idiotstämplad om aktien råkar sjunka de kommande månaderna, även om analytikern får rätt i längden.

Swedbank är ett väldigt talande exempel. Det fanns nästan ingen analytiker i världen som vågade sätta en köprekommendation på aktien i slutet av 2008 och början av 2009 när den befann sig i fritt fall. De flesta analytiker kunde räkna ut att aktien med rimliga antaganden om kreditförluster och nyemissioner skulle vara ett klipp på lång sikt, men det kortsiktiga hotet om kollaps i baltikum, finanskris och till och med eventuellt förstatligande av banken gjorde att man hittade på riktkurser runt 20-40kr och rekommenderade sälj eller behåll. Vissa modiga analytiker skrev visserligen i sina rapporter att Swedbank var den absolut mest attraktivt värderade banken vad gäller förväntad riskjusterad avkastning, men risken för total kollaps fanns ju ändå där och få vågade rekommendera sina kunder att köpa. Trots att alla rimliga värderingar skrek köp vid 40kr och ännu mer köp vid 20kr vågade nästan ingen analytiker skrika köp. Än idag fortsätter de flesta analytiker att sätta riktkurser som ligger ungefär där kursen för aktien är idag, och rekommendera behåll eller till och med ge svaga köprekommendationer. Swedbank är ju ett extremt exempel med tanke på finanskrisens omfattning, men till och med stabila företag som H&M råkar ut för denna dårskap, vilket exemplet med UBS ovan visade.

Hur sätter då egentligen analytikerna sina riktkurser? Ja, detta kan liknas vid en form av omvänd beräkning där man från början har en åsikt om vad riktkursen bör vara och sedan justerar formler och parametrar för att få fram en riktkurs i rätt härad. Ta återigen H&M: I januari 2009 när aktien stod i 320kr visade DCF-analysen i en analysrapport att den borde vara värd 450kr. P/E-analys baserat på historiska värderingar i samma rapport visade ett fair value runt 400kr baserat på kommande års estimerade vinst. Men att sätta dessa riktkurser vore för kaxigt, så analytikern justerade ner sin ”target” P/E något eftersom övriga klädkedjor värderades till lägre P/E nuförtiden och det var ju inte säkert att H&M skulle nå historiska P/E-värden. Så analytikern satte en riktkurs på 355kr. Idag har samma analytiker en riktkurs på över 500kr nu när H&M står i ca 480kr. Alla långsiktiga fakta som finns idag om H&M fanns ju egentligen där redan i januari 2009 och egentligen borde riktkursen rimligen varit 500kr redan då. Men vem hade vågat sätta en så hög riktkurs i en tid när aktien stod i 320kr och börsen som helhet hade gått ner till nya bottennivåer?

Vad kan vi lära oss av detta? Bortsett från det komiska i att det finns tusentals välbetalda och hårt arbetande kloka människor som försöker överträffa varandra men som egentligen bara är med i ett gigantiskt Följa John? Jo, vi ”amatörer” som investerar våra egna pengar efter eget huvud har en enorm fördel gentemot ”professionella” investerare. Vi amatörer är fria att göra som vi själva vill och ta långsiktiga beslut som proffsen i praktiken inte kan göra, även om de skulle vilja. Som Warren Buffett säger: Marknaden finns där för att tjäna dig, inte för att styra dig. Proffsen är alltför insyltade i marknaden för att kunna göra detta. Utnyttja Mr. Market genom att ta till dig all data som alla finns tillgänglig där ute även för oss amatörer, men gör en egen analys och tro på din egen förmåga. Köp av Mr. Market när han är depressiv och tycker Swedbank är värd 20kr och H&M är värd 250kr och sälj till honom om han skulle bli alltför manisk och börja värdera bolagen på tok för högt. Denna strategi har fungerat i många år och kommer att fortsätta att fungera i många år!