Att investera i mjukvara

2011 skrev Marc Andreessen den numera klassiska essän ”Why software is eating the world”. Vid den tiden hade jag precis upptäckt och investerat i Apple, sålt av Nokia, och börjat intressera mig alltmer för utvecklingen kring teknologi och hur den kommer att påverka samhället. Som en fotnot ägde jag även Google ett tag 2010 men sålde av efter att de lagt ett gigantbud på Groupon. Jag kan trösta mig med att jag hade rätt om Groupon men överdrev grovt riskerna med Googles stora kassa och missade många års fin avkastning (gått upp 6x sedan dess)...

Från skepticism till acceptans...

För 10 år sedan var jag fortfarande skeptisk till ”tech”-bolag med IT-kraschen färskt i minnet kombinerat med alltmer pengar som sökte sig till sektorn och allt högre värderingar. Som värdeinvesterare hade jag kvar ett ankare kring vad en ”rimlig” värdering var från finanskrisen och tyckte då att P/E 20 på historiska vinster var helt oacceptabelt. Men världen förändras, och det är viktigt att hela tiden utmana och omvärdera sina egna åsikter. När plötsligt gamla tråkbolag handlas på P/E 20 och de techbolag man följt under ett antal år bara fortsatt att öka sin dominans och bibehållit sin höga tillväxt så kanske det inte är helt lyckat att bara stå utanför marknaden och önska att allt åter ska bli billigt. Samtidigt observerade jag hur mycket mer tid alla spenderar vid en skärm eller med ett par hörlurar. Hur YouTube blev standardunderhållning för alla kidsen. Hur man själv gick från att ”tanka ner saker” till att plötsligt sitta med abonnemang hos Netflix, HBO Nordic, Spotify, Storytel, iCloud, Börsdata + mobiler, iPads, konsol, datorer och tillhörande abonnemang för familjen. Hur syskonbarnen önskade sig Lootboxes i julklapp och umgicks med kompisarna i Fortnite och Overwatch. Listan kan fortsätta, men kontentan är att helt digitala tjänster (dvs mjukvara) började få en allt större andel av familjens budget. På företagssidan skedde samma sak där IT-budgetar både växte och skiftade från hårdvara till mjukvara. SaaS blev ett begrepp, där även företagen föredrog att betala löpande för en tjänst som ständigt är uppdaterad och online istället för att investera i inköp och sedan själva fixa med allt, även om IT-budgeten växte.

...till optimism

På TIN Fonders eminenta livestream pratar de om ”dematerialiserad tillväxt”, och det fångar på något sätt essensen i varför jag numera endast har mjukvara (digitala affärsmodeller) i min portfölj. Det finns många aspekter i detta, men här är ett par tankar:

• Konsumenter förväntar sig allt mer att de kan möta sina leverantörer digitalt. Och inte nog med det - det ska funka minst lika bra på mobilen som vid en desktop, det ska gå fort och enkelt, och gärna vara lite trevligt. Vi som vuxit upp i en värld där man var tvungen att köa på ett bankkontor eller ta en nummerlapp på systembolaget kanske accepterar att man är tvungen att logga in via en ”riktig” dator på sin internetbank för att göra vissa ärenden. Men kidsen som vuxit upp med Instagram och Swish och BankID tar för givet att allt går att göra via mobilen och att det inte ska behöva gå många sekunder att fixa ett ärende. Detta kommer fortsätta spridas till allt fler branscher, och snart kommer varenda frisör, restaurang, matbutik, klädbutik, hantverkare, mäklare, apotek, myndighet, etc att se det digitala mötet med kunderna som sin primära kanal, snarare än något man ”måste” erbjuda. Det kanske låter lite töntigt, men jag tror på allvar att default inom en snar framtid blir att man hittar, jämför och bokar/köper alla typer av varor och tjänster online. Visst kommer vi som redan har en favoritfrisör och hantverkare förmodligen fortsätta använda dessa, men för den nystartade frisören kommer de nya kunderna komma via sociala medier och kanske en större eller flera mindre plattformar för jämförelser och bokning.

• Teknologin går oerhört snabbt framåt nu. Sedan jag lämnade finansbranschen har jag spenderat majoriteten av min tid åt att lära mig programmera med allt som hör till, och det är helt otroligt hur snabbt teknikerna ”under the hood” utvecklas. Tekniker som konsumenterna kanske inte direkt ser, men kanske känner av. De flesta ser Amazon som ett e-handelsbolag, men AWS dominerar marknaden för "cloud computing" och driver infrastrukturen bakom i stort sett varenda app eller digital tjänst du sannolikt använder (förutom Googles som har sin egen plattform GCP). Och dessutom står AWS för $3bn av Amazons $3.9bn EBIT i Q1. Inte nog med det, AWS växte i Q1 sin omsättning med dryga 30% YoY till $10bn med 30% EBIT-marginal. Man sprutar ur sig nya typer av produkter som sedan mjukvarubolagen kan bygga sina verksamheter på. 

• Samtidigt utvecklas och förändras hela tiden kundbeteenden och förväntningar tillsammans med kundernas hårdvara. Man måste möta kunder på bästa möjliga sätt digitalt, oavsett om de besöker en med en flera år gammal Android-lur eller en sprillans ny iPhone (eller en iPad eller en gigantisk 4k-skärm kopplad till en laptop). Kunderna förväntar sig att kunna betala på ett visst sätt, identifiera sig på ett visst sätt, kontakta ”kundtjänst” på ett visst sätt, signa upp sig eller avsluta tjänsten på ett visst sätt. Och det förändras hela tiden samtidigt som de underliggande teknologierna hela tiden utvecklas blixtsnabbt - molntjänster, plattformar och databaser i backend, ramverk som React/Angular/Vue på front-end, nya iOS och Android-versioner som ska stödjas, deployment-processer, verktyg kring hur team samarbetar med stora kodbaser, etc etc. Det som många kanske tror handlar om att ”sätta upp en hemsida” genom att langa upp lite html och css på ett webbhotell involverar numera en teknologistack med tiotals eller hundratals olika teknologier och tjänster som ständigt kommer med nya features och behöver hanteras med uppgraderingar och dylikt. Därför kan man inte längre bara se en ”hemsida” eller en "app" som ett engångsprojekt som man uppdaterar lite då och då, utan det krävs kontinuerlig utveckling och ofta ett gäng utvecklare på heltid för att hänga med och inte bli obsolet eller riskera att tappa kunder till konkurrenter.

This time it's different...

Det ena utesluter inte det andra, men jag är övertygad om att tillväxten vi kommer se framöver kommer drivas av mjukvara, samtidigt som mjukvaran kommer att fortsätta äta en allt större del av kakan. Nu under Corona-pandemin finns ett läger som säger att ”nu är världen förändrad för alltid” och ett annat som säger att ”allt kommer gå tillbaka till det normala”. Jag tror själv att båda lägren har rätt. Å ena sidan tror jag att vi människor kommer vilja fortsätta träffas på restaurang, gå på events, resa och allt sånt som Coronan satt stopp för. Men å andra sidan så har Coronan nog öppnat ögonen hos många för vad som faktiskt är möjligt digitalt. 

Ett bra exempel är Travis Scott konsert i Fortnite där över 12 miljoner människor samlades digitalt. Jämför detta med en ”riktig” konsert -  skalbarheten är enorm för leverantören/artisten, tjänsten är fantastisk för konsumenten. Å ena sidan så köper jag argumentet att en ”riktig” konsert erbjuder en annan upplevelse som inte kan simuleras digitalt. Men många av aspekterna finns där. Förväntan inför konserten. Snacket i media och med kompisar. Känslan av gemenskap och tillhörighet. Eftersnacket. Och så är det dessutom gratis och en 12-åring kan närvara utan att en förälder behöver hänga med som förkläde. Och som sagt - det ena utesluter inte det andra. Säg att man historiskt har gått på kanske tre konserter per år, och att man framöver går på endast en ”riktig” konsert och 10st virtuella. Blir inte den totala nyttan långt större? Den ”riktiga” konserten blir något alldeles extra eftersom det är den enda man ser under ett år, samtidigt som man utan kostnad (eller kanske i framtiden till en lägre kostnad) kan hänga med vänner och se 10 konserter till. Det är detta som är dematerialiserad tillväxt och ett praktexempel på hur mjukvara håller på att äta upp världen.

Jag tänkte även skriva om riskerna med att investera i mjukvara och hur man som investerare kan tänka kring enskilda bolag. Inlägget hittills kan tolkas som att jag ser mjukvara som en självklar investering i alla lägen eftersom det är ”framtiden”, men så är förstås inte fallet. Inlägget är dock redan för långt för att jag ska kunna förvänta mig att någon faktisk läser allt, så jag nöjer mig med att sluta här och skriva om stockpicking, risker och hur jag ser på det i ett framtida inlägg.

10-årsjubileum, nostalgi och läget nu

Först vill jag passa på och önska denna blogg grattis på 10-årsdagen i efterskott (första inlägget skrevs 10 mars 2010). Då hade jag hållit på med aktier från och till i drygt 10 år, där mina första affärer gjordes under IT-bubblan i gymnasiet genom hq.se (skärmdump ovan från 1 mars 2000), som sedermera blev Avanza . Liksom för de flesta andra så rök det mesta av värdet man hade på börsen, och redan då hade jag lyckats med konststycket att köpa aktier för intäkter jag hade i en enskild firma. Intäkter som förstås skatteverket ville ha en del av, men jag tänkte att det var ett bra sätt att tjäna lite extra på min “float”. Minns än idag när skatteverkets beslut damp ner i brevlådan med en restskatt på 46000kr som jag hade lyckats förlora på börsen. Mycket pengar för en gymnasieelev men en värdefull läxa om riskerna med hävstång.

Efter IT-bubblan höll jag mig ifrån börsen i några år. Dels för att jag helt enkelt inte hade pengar att investera som student, dels pga att man på Handels fick lära sig om den effektiva marknaden och att det inte fanns någon poäng i att försöka sig på handel med enskilda aktier.

Sommaren 2008 råkade jag av en ren slump plocka upp The Intelligent Investor i en bokhandel och lusläste den de kommande dagarna. Plötsligt hade jag hittat hem. Boken kändes så tidlös och Grahams ord gick rakt in i benmärgen på mig. När sedan finanskrisen slog till med full kraft under hösten hade jag både självförtroende och ett sparkapital utanför börsen och det var bara att börja köpa. Att det sedan gick fortare än någon kunde ana att vända från total armageddon till att stockholmsbörsen stänger över +40% 2009 präglade mig också.

Jag tar upp detta som lite nostalgi, men främst som en bakgrund till vad som format mig som investerare. De flesta inlägg på denna blogg handlar om just psykologi och investeringsfilosofi, eftersom jag tror att det är avgörande för hur en individuell investerare bör agera på börsen (och om man har där att göra överhuvudtaget). Mitt psyke och den erfarenhet jag beskriver ovan gör att jag har respekt för att börsen närsomhelst kan dyka snabbt och rejält, men även en optimism kring att det vänder. Eftersom jag alltjämt fortsätter se aktier som ägarandelar i företag så ligger mitt fokus till 90% på hur företaget går snarare än hur aktiekursen går, vilket för mig till dagens läge.

De extremt goda tider vi haft på börsen de senaste åren har fått mig att tappa aptiten på att försöka hitta nya bolag då allt har känts dyrt. Jag har småsålt och småköpt och omfördelat lite på marginalen, men i det stora hela har portföljen fått vara (förutom min iGaming-rensning i fjol), samtidigt som jag byggt en hyfsat stor kassa på ca 30%. Kassan har funnits där dels som likviditet att leva på eftersom jag inte har någon månadslön sedan en tid tillbaka, men även för att kunna ha något att stoppa in vid en större nedgång. Det är inte så att jag spekulerat i att börsen ska ner, utan jag ser den missade avkastningen som priset för sinnesro och optionalitet. Går börsen fortsatt upp så är allt väl - portföljen kunde gett mer men det räcker, men kraschar den så vill jag dels slippa sälja, dels ha något att köpa för.

När nu den snabbaste kraschen i modern tid kom så var det äntligen dags att se om mitt psyke verkligen höll denna gång när portföljen faktiskt är värd lite pengar och man dessutom inte har en inkomst att luta sig mot. 2008 var situationen precis tvärtom - jag hade kassa, goda inkomster och nästan ingen portfölj. Då var det lätt att vara kaxig och glädja sig åt nedgångar, men nu då? Jag kan med glädje konstatera att jag känt senaste veckorna precis som 2008 - ungefär som jag som barn tänkte att man nog kände sig om man vann en sån där tävling som fanns på 90-talet där första pris var att man fick gå in i en butik och behålla allt som man lyckades plocka på sig under en kort tid. 

Utmaningen för min del är inte att min portfölj tappar i värde, utan att avgöra hur snabbt jag ska köpa på mig under denna krasch. När man hade ett månadssparande var det enkelt - köp för allt man kan varje månad. Men nu måste jag försöka ransonera kassan - den får inte brännas för fort, men inte heller riskera att inte användas om börsen skulle vända fort. Så jag tog tidigt ett beslut att köpa för 4% av kassan vid lunchtid om börsen var ner minst 2% för dagen vid tillfället. Det ligger ingen djupare vetenskap kring siffrorna mer än att det är viktigt att ha konkreta siffror och tidpunkter för att eliminera risken för hastiga beslut. Utöver det gör jag mitt bästa för att inte ens titta åt börsen eller nyheterna under tiden börsen är öppen. Jag tror att det i sådana här lägen är viktigt att sätta upp regler för sig själv för att inte hamna i en dålig situation. Sitter man och tittar på kurser och följer nyheter hela dagen så riskerar man att bli Mr Market istället för att tänka själv. Har man inte på förväg bestämt hur man ska agera riskerar man att ta dåliga beslut i stundens hetta - “Ska jag köpa nu eller kommer börsen fortsätta ner idag?”, “Ska jag öka extra mycket idag i aktie x eftersom den är ner 10% idag?”, "Oj, kolla aktie y är ner 15% just nu, varför det, har jag missat något?". Det blir bara en massa onödig ångest och risk för dåliga beslut med ganska liten uppsida om man mot förmodan skulle lyckas ta bättre beslut “live” istället för att följa en på förhand uppsatt strategi.

Hittills har jag köpt under 9 tillfällen/börsdagar sedan raset började, för motsvarande 36% av kassan. Det har blivit köp av Fortnox, Embracer, Paradox, Storytel och Stillfront. Givetvis har jag funderat kring alla mina innehav - om och hur de påverkas av dagens läge. Man ska vara ödmjuk inför vilka enorma konsekvenser nedstängningen av samhället i hela världen kan komma att få på ekonomin, men den båten sitter vi alla i. Jag ser dock ingen stor risk för en permanent förlust i något av mina innehav, utan tror tvärtom att de kommer klara sig markant bättre än snittbolaget på börsen då de säljer mjukvara och har en bred bas av användare.

Som vanligt har jag verkligen ingen aning om vart börsen tar vägen, och jag tycker situationen med total nedstängning av hela länder är riktigt obehaglig och kan leda till en djup och lång lågkonjunktur. Men optimisten i mig tror att vi kommer ut klokare och starkare ur detta, och det är i motgångar som man oftast lär sig mest, både som investerare och som människa.

2019: Adjö iGaming

Ibland är det svårt att fokusera på fundamental analys på bolagsnivå. Att stänga ute brus om börsens riktning, räntor, trender i olika sektorer och framförallt att inte jämföra sig med index och övriga placerare varje dag/vecka/månad/år. I mitt eget fall har jag misslyckats, men jag vet ännu inte om utgången blir lyckosam eller inte. Misslyckandet är att jag fallit för Mr Markets negativa syn på iGaming och sålt av rubbet i sektorn.

Som jag skrivit om tidigare har jag haft en förkärlek till iGaming och trott mig förstå sektorn ganska väl. Detta kombinerat med låga värderingar kontra tillväxt och kassaflöde har gjort att jag alltid haft en ganska stor del av portföljen i sektorn i olika bolag de senaste dryga 10 åren. Men jag har insett att jag är för dålig på stockpicking i sektorn. Investeringar jag trott är no-brainers har gått snett, andra har rusat många gånger mer än jag trott var möjligt.  Jag nämnde i förra inlägget att jag under första halvan av 2019 började skala av rejält i sektorn, och under andra halvan av 2019 sålde jag av det sista jag hade kvar och tog några trista förluster i GIG, CTM och LEO.

Blev inte som jag räknat med...

Jag vet inte om jag orkar gå in mer detaljerat på bolagen men generellt har jag haft helt fel om GIG där allt tagit längre tid än jag trott, Robin var inte den stjärna jag trodde (kanske hade han varit det om han fått mer tid, men det har man inte som börsnoterat bolag) och bolaget verkar inte riktigt hitta den nisch man skulle ha. CTM är egentligen samma sak: storyn är fortfarande där om potentiell megatillväxt i USA, men hur länge tar det? LEO borde kunna göra en rejäl comeback, men mitt grundproblem med iGaming är helt enkelt att det är för svårt att sia om vad nästa problem blir. Bolagen kontrollerar inte sitt eget öde i tillräckligt stor utsträckning, utan är beroende av andras beslut - om det nu är politiker med nya regleringar/böter eller stora nyckelkunder. Av samma anledning har jag alltid undvikit råvarubolag och numera även banker trots låga värderingar.

Hursomhelst är jag inte den som ältar eller gråter över spilld mjölk, utan försöker ta varje tillfälle att lära mig en läxa. Därför har jag inte ens försökt räkna ut om jag egentligen gick plus eller minus på hela mitt äventyr inom iGaming. Jag har gått rejält plus i EVO, Cherry, och en del “trading” av Betsson, och rejält minus i de tre ovan nämnda aktierna. Resultatet i sig är inte det intressanta, utan det faktum att jag aldrig hade kunnat förutspå att bolagen skulle röra sig åt så helt olika håll. I efterhand hade man kunnat dra slutsatsen att man skulle sålt snabbt när problemen började visa sig i LEO, CTM och GIG (eller kanske aldrig ens köpt GIG eftersom det aldrig varit lönsamt på riktigt). Men då hade jag kanske även sålt Cherry när de hade problem med ComeOn och var hatade av marknaden, eller EVO när marknaden trodde att marginalen hade peakat. En “större” läxa jag åter tar med mig är att jag åter konstaterar att man ska vara ödmjuk och sprida sina risker. I den andan har jag faktiskt valt att placera en del av likviden från iGaming-försäljningen i Core Ny Teknik. Jag har ett väldigt stort förtroende för Carl och Erik som förvaltare, jag tror på deras strategi och avgiften är rimlig.

Intresset falnar..

Till saken hör att jag numera spenderar ytterst lite tid på portföljen. Jag tycker helt enkelt inte det är så himla intressant att analysera bolag längre. Analysera Mera citerade Ben Graham i ett gästinlägg på Stefan Thelenius blogg där huvudpoängen tål att upprepas:

“The best way to measure your investing success is not by whether you’re beating the market but by whether you’ve put in place a financial plan and a behavioral discipline that are likely to get you where you want to go.”

- Ben Graham.

Rannsakar jag mig själv är det alltid detta som drivit mitt intresse för investeringar. Jag växte upp i en familj som hade det knapert från tid till annan och lovade mig själv att aldrig hamna i en sådan ekonomisk situation som vi befann oss i. Att jobba, spara och investera pengarna kändes som den givna vägen, och så blev det. Hungern efter kunskap kring investeringar som fanns i början har i stort mättats och ersatts av hunger efter andra kunskaper. Å andra sidan kan jag tänka mig att dagens börsläge har en del med saken att göra. Kommer det en nedgång med rejäla fyndlägen så tror jag intresset ökar i takt med avkastningsmöjligheterna.. Helt ointresserad av att tjäna en slant extra är jag inte :)

Facit för 2019

Portföljen slutade året på +29% och det är jag såklart väldigt nöjd med, oavsett hur index gått. I praktiken innebär det att min försörjning är säkrad på medellång sikt samtidigt som portföljen kan fortsätta växa. Portföljen ser ungefär ut som vid halvårsskiftet förutom försäljning av iGaming-bolagen samt av MAG och Gravity. Dessa två rök i samband med den självförtroende-rannsakan jag gjorde i samband med iGaming-exiten. Har helt enkelt för dålig koll på bolagen för att kunna sitta i dem på sikt och veta om jag ska köpa, sälja eller behålla beroende på vad som händer i bolagen. Har passat på att öka en del i Embracer på ca 65kr och 70kr. Annars inga nya affärer. Kvar i portföljen ligger:

• Embracer 20%
• Paradox 19%
• Stillfront 15%
• Fortnox 13%
• Storytel 10%
• Lime Technologies 6%
• G5 Entertainment 5%
• Core Ny Teknik 12%

Risken för ras i värderingen är förstås hög i alla innehav, men jag sover tryggt med denna portfölj. Jag har en kassa som jag klarar mig på i några år så jag kommer inte tvingas sälja om portföljen skulle krympa rejält, och jag tror bolagen kommer leverera mycket högre tillväxt än snittbolaget på börsen i många år framöver. Riskhanteringen består främst i att följa bolagens utveckling samt att skala av lite i takt med att enskilda innehav växer bortom 20% av portföljen. G5 är väl den udda fågeln som kanske borde ha rykt i samband med att jag sålde av MAG och Gravity, men jag valde faktiskt att till och med öka lite på 95kr och betta på att Vlad har koll på sitt bolag och att marknaden kommer ge G5 kärlek så småningom igen.

Under 2019 tittade jag till portföljen någon gång i veckan, gick genom rapporterna och andra större nyheter i mina bolag, och sålde av det jag inte mäktade med. Jag tror 2020 blir ungefär likadant, såvida det inte kommer större nedgångar då jag kommer hänga på köpknappen. Portföljen jag har nu ger mig ro och tid att fortsätta utveckla mitt nya intresse, som jag hintat om tidigare. Det intresset är programmering, som jag ägnat otaliga timmar åt sedan jag slutat jobba. Mer om detta i kommande inlägg. Tills dess önskar jag alla läsare som fortfarande hittar hit ett lyckosamt 2020! Var försiktiga med era surt förvärvade slantar där ute och ta hand om er själva och varandra.

Första året utan jobb

Nu är det ca 1 år sedan jag slutade få en inkomst och började leva på portföljen. Tänkte att det kan vara läge att göra en uppföljning så att ni som har detta som mål får ytterligare ett perspektiv.

Ett par saker som styrt mig och mina val: 1) Jag gillar att sätta mål som känns meningsfulla och sedan jobba mot målen. 2 ) Jag tycker inte om att göra meningslösa sysslor. I arbetslivet kände jag mig oftast  tvungen att sätta mina egna mål för att verkligen motiveras då arbetsgivarens mål inte kändes relevanta för mig personligen, och en alltför stor del av min tid gick åt till (vad jag kände) var meningslösa sysslor som mest hade med intern byråkrati att göra snarare än att bidra till att skapa intäkter åt arbetsgivaren och hjälpa kunder att lösa sina problem. Att leva på sina egna investeringar kändes därför som ett givet val när möjligheten väl fanns.

Det svåra med att sluta jobba

Att sluta arbeta skapar dock direkt problem för en målstyrd person. Man har inga mål genom arbetet, och det finns ingen lön att spara om man har ett ”sparmål”. Avkastningsmål är inte samma sak då man inte kan styra över avkastningen på kort sikt, utan riskerar snarare att förstöra den om man stirrar på portföljgrafer varje dag. Och att sitta och läsa på om bolag dagarna i ända kändes inte meningsfullt - jag behöver göra något som är mer konkret kopplat till ett mål än att jag kanske får högre avkastning om jag spenderar mer tid på analys. För mig tog det inte lång tid att bestämma mig för att jag fortsätter jobba med portföljen som jag alltid gjort, och tänker inte spendera mer tid på den. Men vad ska man då göra av all tid?

Tid är verkligen en lustig sak. Dels upplevelsen av tidens passage, dels hur man kan styra resultat, beteende, till och med humör beroende på hur man allokerar sin tid. Minns när min far gick i pension och det blev en heldagsaktivitet att handla mat eller tvätta bilen. Så blir det lätt när man har för mycket tid. Även om man har många intressen som man skulle kunna hålla på med så upplever jag att man får väldigt lite gjort om man inte har en extern deadline som trycker på. Det ligger ganska mycket i uttryck som ”If you want something done, ask a busy person”, och Parkinsons lag. Har man inte en massa saker som måste göras under en viss tid så blir det plötsligt världens grej att få nånting gjort. Min upplevelse är att åtminstone jag blir väldigt seg och nere av att ha för lite att göra och försöka skapa godtyckliga scheman med aktiviteter. Hur lite eller hur mycket jag än fyller dagarna med så känns det inte ”äkta” om jag inte har ett konkret och meningsfullt mål att jobba mot, där det helst ska finnas en ”äkta” deadline. Dagarna fylls annars lätt av lämningar och hämtningar på förskola, handla och laga mat, städa, fixa disk, träna, etc. Men målet med mitt sparande var inte att bli en "stay at home dad".

Sociala aspekter

En annan sak är den sociala biten och vikten av att tillhöra en grupp. Jag är en relativt introvert person som alltid trivts i mitt eget sällskap, så den smygande känslan av isolering kom som en överraskning. Visserligen har jag en stark vänskapskrets, men utan ett kontor med kollegor att gå till varje dag så blir man ganska isolerad, oavsett hur ofta man försöker boka in luncher eller afterworks. Det är något särskilt med att faktiskt jobba med andra mot ett gemensamt mål, snarare än att bara umgås. Jag tror detta med att behöva tillhöra en flock är något djupt mänskligt, och jag gissar att många ”FIRE”-människor är så aktiva med bloggande, poddande och Twitter just för att tillhöra det sammanhanget och få sitt sociala behov mättat den vägen.

I den sociala kategorin skulle jag därför även inkludera behovet av att bidra med något meningsfullt till en grupp. Om det så är ett litet team, ett helt företag, eller bara sin familj, så tror jag alla behöver känna sig behövda och att deras liv betyder något för någon annan. Vissa kan få detta behov uppfyllt enklare än andra. För vissa räcker det att känna att man ger sina barn bästa möjliga förutsättningar i livet, medan andra måste ”make a dent in the universe”. Jag är ingen Steve Jobs, men jag behöver göra något vettigt, och i den andan har jag snöat in mig i ett nytt intresse som jag spenderat merparten av min tid på. Ett intresse som ger galen intellektuell stimulans och där möjligheterna känns oändliga. Jag lovar att återkomma till det när tiden är mogen :)

Portföljen då!?

Ok, nog med filosofiska avvikelser. Hur går portföljen? Jodå, den presterar ok. Eller mer än ok, men i detta galna börsklimat så blir det väl bara ok. 22% stod det på Avanza vid halvårsskiftet och jag har generellt varit hyfsat inaktiv under året efter att ha köpt upp mestadelen av kassan hösten 2018 under nedgången. Generellt har jag blivit alltmer allergisk mot iGaming. Denna bransch som jag en gång älskade med dess förmåga att tjäna hur mycket pengar som helst på ett mänskligt beteende som funnits sedan urminnes tider, och med en till synes oändligt lång tillväxtbana, fortsätter brottas med en väldig oförutsägbarhet vad gäller framförallt regleringar, men även lönsamhet beroende på hur kunder och konkurrenter beter sig och hur externa faktorer som sportevenemang går. Andelen iGaming i portföljen har stadigt minskat både genom allmänna nedgångar och försäljningar, och ligger nu på ca 15% av portföljen. Sitter kvar med Leo, CTM och GiG som jag tycker alla har rejäl uppsida, men fortsätter vindarna att blåsa som de gör så kan det bli rejäl nedsida istället, därav allokeringen. Stora innehav är THQ, Paradox, Fortnox och Stillfront, som alla är innehav jag gärna behåller i många år, även om jag sålt av en del Fortnox och Stillfront efter snabba uppgångar. Utöver dessa har jag mindre poster tre mobilspelsbolag, som är en bransch jag är kluven till. Bolagen jag äger (G5, MAG och Gravity) har alla visat att de kan detta med mobilspel och är väldigt lönsamma (med undantag för MAG då kanske beroende på hur man ser på caset). Alla har visat att det finns en fantastisk intjäningsmöjlighet i denna bransch, men att nya titlar har lite av en ”hit or miss”-karaktär där sannolikheten för miss är är väldigt mycket större än hit. Det är väl därför värderingen är som den är för dessa bolag, där marknaden verkar se sannolikheten för ”miss” som närmare 100%. Jag ser en rejäl uppsida, men även en rejäl risk. G5 gav helt galen avkastning Q1 förra året och med facit i hand undrar man ju hur man tänkte när man inte sålde av allt kring 500-600kr (till mitt försvar sålde jag av en del, men har även köpt tillbaka på nedvägen). Egentligen vill jag inte ägna mig åt ”trading”, men jag ser snabba 100%-ökningar i dessa bolag om man bara visar på potentialen för nya hits till marknaden. Jag har även mindre poster i Storytel och Lime, som jag ser som långsiktiga innehav som sitter i en bra position i en stor och varaktig digitaliseringstrend. Även här hög risk, men möjlighet till multibaggers på sikt.

Så allt som allt 12 bolag i portföljen där de minsta står för ca 5% var och de största för 15-20% var. Jag ser 5% som minsta vettiga storlek och går aldrig in i ett nytt innehav med mindre än så. Över 20% är jag inte riktigt bekväm med, särskilt inte med tillväxtbolag med hög värdering där smällen blir riktigt obehaglig om tillväxten avtar, därav har jag skalat av t.ex. Fortnox och Stillfront i takt med att de slagit i taket. Som jag ser det är det ett enkelt val att offra avkastning för att hålla risken på en rimlig nivå, även om man såklart på kort sikt kan svära en del åt sina tidigare försäljningar när Fortnox tar nya ATH var och varannan dag.

Det var allt för denna gång. Vill passa på att rikta ett stort tack till alla er som gör Finanstwitter till en fantastisk plats (ni vet vilka ni är). Jag själv kommer nog aldrig lära mig uttrycka något vettigt på 280 tecken, så jag är främst en konsument av Twitter i nuläget iallafall.. Glad sommar kära läsare!

Att leva på portföljen

Jag har sedan några månader tillbaka förverkligat "drömmen" att leva på portföljen och tänkte här summera mina första erfarenheter för er som en dag vill ta samma steg i livet.

Det första jag brottats med är hur mycket tid jag ska lägga på investerandet. Det har uppenbarligen gått bra för mig hittills när jag skött portföljen vid sidan av ett heltidsjobb och andra måsten. Skulle estimera att jag snittat ca 10tim/vecka under de senaste 10 åren på investeringsrelaterade aktiviteter (läsa böcker i ämnet, läsa på om bolag, blogga etc etc). Vissa perioder mer, vissa mindre. Kommer min avkastning bli bättre eller sämre om jag dubblar eller tripplar den tiden? Min erfarenhet hittills är att ju mer tid jag lägger på portföljen, desto mer handlar jag, och det kan bli både bra och dåligt. Jag lutar dock mer åt dåligt. Jag tror att man får bäst resultat när det är helt uppenbart att man ska köpa eller sälja något - inte när man måste övertyga sig själv genom att läsa och resonera 40 timmar. Om något inte skriker köp är det bättre att låta det vara tills det börjar skrika köp, eller strunta i det helt och hållet. FOMO leder bara till medioker avkastning. Det är när något skriker köp som man får kavla upp ärmarna och börja läsa på för att verkligen förstå bolaget och varför marknaden inte håller med om att det är ett solklart köp. Just nu lägger jag mest tid på att bara följa mina egna bolag och vara redo att öka eller minska om det skulle bli läge. Jag borde lägga mer tid på att jaga nya case men det mesta som dyker upp på radarn avfärdar jag ganska fort. Ett exempel är Hexatronic som jag tycker ser otroligt billigt ut om man tittar på estimaten för 2020. Men två saker har fått mig att avstå än så länge: Dels har jag alldeles för svårt att bedöma om estimaten för 2020 är rimliga då jag inte kan branschen och tycker det är svårt att läsa sig till kunskap; dels är jag främst ute efter bolag med uppenbar skalbarhet - helst genom att man säljer en digital produkt.

Vilket för mig osökt till portföljen som idag består till 100% av bolag med digitala produkter. 40% iGaming (CTM, Cherry, EVO, GiG, LEO), 40% Gaming (G5E, Paradox, Stillfront, THQ) och 20% övrigt (Fortnox, Storytel). Följer man marknaden så kan man bara genom att titta på namnen förstå att portföljen inte mått så bra senaste månaderna. Framförallt iGaming har varit en väldigt impopulär sektor den senaste tiden där CTM och GiG sticker ut som extra impopulära. Notera att jag skriver impopulär, för i min mening är det bara Mr Markets åsikt om bolagen som dragit ner portföljen, inte bolagens prestation. GiG går dock lite segare än vad jag hoppats på, men framförallt är de dåliga på att kommunicera sina mål och allt de håller på med till marknaden. Tur att det finns sådana som orakel_o på twitter, för att inte tala om showmannen himself Hessi.

Nåväl, timingen på nedgången i portföljen är inte optimal - i samma veva som man slutar plocka ut lön så sjunker även portföljen med en fjärdedel på kort tid.. Det är då ens psykologi sätts på prov, och jag måste säga att jag själv är överraskad över mitt stoiska lugn. Vet inte om det är en försvarsmekanism som så småningom kommer yttra sig i att jag sitter i ett hörn och skakar av fruktan och ångest, men just nu känns det mer som "been there, done that" - jag har varit med om rejäla nedgångar både i enskilda innehav och för hela portföljen förut, och så länge man har rätt om bolaget så kommer marknaden ge en rätt med tiden - och ibland går det fortare än man tror. Givetvis har man inte alltid rätt i alla sina innehav, men just generella sektornedgångar eller upprepningar av "tema fruktan" har jag lärt mig att rycka på axlarna åt. Åren med Apple och alla "nu är det kört, ingen kommer köpa nya iPhonen"-nedgångar var ganska lärorika och härdande. Känner precis samma cykel av fruktan och hopp i CTM.

Med den profil jag har på portföljen så får man vara beredd på rejäl volatilitet och försöka utnyttja den istället för att frukta den. Jag försöker undvika "trading", men har börjat lära mig att skala av lite under snabba uppgångar, köpa tillbaka under nedgångar (förutsatt att caset är intakt) och det börjar komma som en naturlig del av portföljallokeringen (eller "money management"). I vissa fall har jag haft en väldigt tur (sålde hela mitt innehav i Bredband2 på 1.45-1.51kr), ibland har jag varit för ivrig (sålde av lite Fornox efter våldsam uppgång på 63kr respektive 70kr, ökade lite för snabbt i LEO under 80kr). Men på det stora hela verkar ändå denna "trading" varit värdeskapande dels genom att få mig att bli lite lugnare (mår inte bra av att ett innehav som rusat 50-100% på kort tid blir en stor del av portföljen), dels skapa kassaflöden för att öka i innehav som ser attraktivare ut. Utmaningen är bara att inte hamna i en situation där man klipper sina blommor och vattnar sitt ogräs.

Nu är det inte så att det går någon nöd på portföljen - i skrivande stund är den upp 21% i år, men i somras låg den på dryga +60%, så det är ändå en nedgång på ca 25% på någon månad. Förra veckan ökade jag ganska brett i de flesta innehav i portföljen, men jag har fortfarande ca 15% kassa samt belåningsmöjlighet om det blir rejäla fortsatta nedgångar. Utöver detta har jag en kassa motsvarande ungefär två års levnadsomkostnader för att inte tvingas sälja något om jag inte känner att priset är rätt.

Vet inte om jag har så mycket mer att skriva just nu - detta var iallafall mina initiala erfarenheter, och den slutsats man nog kan dra är att det är nödvändigt att ha varit med om både rejäla upp- och nedgångar tidigare för att mentalt klara av att leva på en portfölj som inte bygger på utdelningar.

En liten side-note: Jag har stängt av kommentarer eftersom jag är så otroligt dålig på att följa upp och svara här på bloggen (Blogger är en mardröm på mobilen), och de flesta skriver ändå på Twitter, så jag har som ambition att svara där istället.

Att ändra sig

Min "hallelujah moment" kom 2008 när jag läste The Intelligent Investor av Graham. Innan dess hade jag först gjort som de flesta andra under IT-bubblan - köpt aktier i heta bolag utan att titta på värderingen, följt av desillusion efter kraschen och sedan tron på "den effektiva marknaden" efter en Handelsutbildning, följt av att endast köpa fonder (hedgefonder dessutom). Men 2008 såg jag ljuset och timingen var perfekt. Överallt fanns det undervärderade bolag. Man kunde kasta pil på valfritt verkstadsbolag och betala under P/E 10. Bara att köpa och skratta åt Mr Market när det vände upp igen. Jag färgades ganska hårt av denna framgångsrika strategi och fortsatte på den inslagna vägen de kommande åren. Jag ver mer en "defensive investor" än en "enterprising investor" och satt och väntade på större nedgångar för att åter kunna köpa billigt. Men de stora nedgångarna kom aldrig, bara några mindre hickups ibland. Strategin att köpa undervärderade Large Cap-bolag som jag ansåg vara av god kvalitet vid allmänna nedgångar funkade generellt bra, men de uppenbara fynden blev svårare och svårare att hitta. Resultatet blev en ganska stor nettokassa i takt med att börsen fortsatte uppåt och fynden inte fanns att finna.

Så vad gör man som värdeinvesterare som tycker Graham var en av de vettigaste människor som någonsin hamnat på Wall Street? Sitter med en stor kassa i väntan på fynd likt Seth Klarman, eller försöker hitta wonderful companies at a fair price likt Buffett? Jag valde det senare och lyckades väl hyfsat väl, men fick inte riktigt den där utväxlingen man får av multipelexpansion kombinerat med vinsttillväxt. Får man inte en multipelexpansion blir det inte så mycket mer avkastning än vinsttillväxt + utdelning, och de kvalitetsbolag bland Large Cap jag attraherades av växte inte mycket mer än 10%.

Tack vare Twitter (eller snarare tack vare många fantastiska personer där), började jag titta mer på mindre bolag utan någon analytikerbevakning att tala om. Bolag med lite högre risk, men även högre potentiell reward. Ett sådant bolag var Catena Media, där mitt första intryck var: "om Google så mycket som nyser åt deras håll så dör hela affärsmodellen = för hög risk", till att ändå fundera mer kring uppsidan vs risken och värderingen. Risken jag såg initialt finns fortfarande där, men denna risk har inte tillräckligt hög sannolikhet för att bara avfärda bolaget, utan den måste ställas i relation till den potentiella avkastningen. Dessutom är ju varje innehav en del av en portfölj och det finns en säljknapp. En risk betyder inte nödvändigtvis att hela innehavet plötsligt blir värt noll - har man bra koll och tycker att sannolikheten för risken ökar eller att risk/reward blir sämre så kan man sälja med förhoppningsvis en begränsad förlust på innehavet och en ännu mer begränsad förlust för portföljen.

Catena Media och Cherry blev de två första aktierna jag köpte inom mitt "nya" investeringsuniversum i slutet av 2016. Sedan tillkom snabbt fler innehav av liknande karaktär. Men jag var fortfarande skeptisk till vissa typer av företag. Så sent som i november 2016 skrev jag ett inlägg om varför jag inte tyckte om spelutvecklare som investering, och såhär i efterhand ser jag att inlägget baserades på okunskap som i sin tur baserades på förutfattade meningar. Jag tänkte att dessa bolag levde och dog med varje titel de släppte och hade inte alls koll på hur affärsmodellerna för t.ex. Paradox eller THQ eller G5 funkade. Återigen tack vare Twitter började jag läsa på mer och blev frälst av hur fantastiska affärsmodeller bolagen hade och hur man kunde se lyckade titlar som optioner på tillväxt snarare än risk när man hade en portfölj med spel som ger en basintjäning. Jag började också se parallellerna mellan G5s affärsmodell och hur operatörer inom iGaming använder datadriven marknadsföring och hur man ska se på UAC och marknadsföringskostnader som investeringar (om man vet vad man gör) snarare än overhead-kostnader och justera resultaten för detta. I grunden är detta ganska enkla saker men jag tror 99.9% av investerarna där ute antingen inte förstår eller inte vill tro på denna modell, och därför kunde man köpa bolag med enorm tillväxt och underliggande lönsamhet till lägre multiplar än trötta gamla large cap-bolag med tillväxt i linje med BNP-utvecklingen.

Många värdeinvesterare kör fortfarande på med mer traditionella värdeinvesteringar, och jag har full respekt för dem. Jag förstår till fullo att man kan tycka att det aldrig kan vara en värdeinvestering att köpa ett bolag på P/E 50 på historisk rapporterad vinst. Det är vanskligt att säga att "this time it's different", men jag tror faktiskt att just digitala produkter och affärsmodeller tillhör en helt annan verklighet än "traditionella" bolag som måste investera i anläggningstillgångar och skapa fysiska varor, eller tjänsteföretag som måste anställa människor i samma takt som omsättningen växer. Google, Facebook, eller för den delen Microsoft på sin tid är exempel på hur otroligt fort man kan skala upp en digital produkt. Jag minns när jag första gången hörde talas om Google istället för Altavista. Det var inte så länge sedan. Idag är bolaget ett av världens största. Facebook är ännu yngre.

Jag menar inte att jag tänker hitta nästa Google, utan bara ger exempel på hur fort digitala affärsmodeller kan skala. Det blir plötsligt inte fysiskt omöjligt att dubbla omsättningen och mer än dubbla vinsten om och om igen och gå från en market cap på 1mdr till 10mdr på några år. THQ noterades hösten 2016 till en värdering på 1.4mdr. Bolaget omsatte då ca 230mkr på årsbasis med ett rörelseresultat på ca 60mkr. Idag värderas THQ till nästan 15mdr och väntas i år omsätta närmare 4mdr med ett rörelseresultat på över 600mkr. Man har på 1.5 år ökat värdet på bolaget med 10x och då har värderingsmultipeln knappt ökat. En "intelligent fanatic" i form av Lars Wingefors kombinerat med en fantastisk affärsmodell möjliggör sådana otroliga resultat på så kort tid. Jag har inte varit med på hela resan, men länge nog för att vara otroligt glad att jag omprövade min åsikt om gamingbolag.

Har börjat få respekt för volatilitet

I början av min "karriär" som värdeinvesterare var jag övertygad att volatilitet inte var lika med risk, och att det bara var bra om priset på ett innehav halverades så att man kunde köpa mer på "rea". Jag kände mig stärkt av att många värdeinvesterargurus hade samma synsätt. Men det är lätt att vara kaxig när portföljen är liten och en 30%-nedgång kan pareras med några månaders nysparande. Det är inte lika roligt när nedgången motsvarar ett antal års disponibel inkomst av tjänst.

För ett år sedan skrev jag om diversifieringens baksida och gav mig på att koncentrera portföljen. 20 innehav blev 10, varav fem var ungefär dubbelt så stora som resterande fem. Catena Media var ett av de större innehaven som jag ökade på när kursen gick under 90kr. Men sedan gick luften ur aktien med en placing och VD-byte och då kände jag av hur volatilitet kan bli en risk på riktigt. CTM stod vid tillfället för 20% av portföljen och kursen hade gått från över 100kr till som värst drygt 70kr på kort tid. Eftersom jag har ett heltidsjobb och småbarn har jag inte vansinnigt mycket tid att analysera bolag och började oroa mig för att jag tagit mig vatten över huvudet och missat något som marknaden kände till i bolaget. Hade jag varit mer diversifierad hade jag kanske ryckt på axlarna och väntat ut stormen, men nu var panikförsäljningen nära. Som tur var sov jag på saken och stämde av med några Twitter-vänner och lugnade ner mig.

Tyvärr skapar ju denna typ av event lite mentala ärr samt ett anchoring bias. När kursen nu når nya ATH minns man hur snabbt det gick ner mot 70kr senast det kom minsta lilla vindpust som antydde att bolaget hade problem. Jag har historiskt varit för tidig att sälja innehav som gått bra för att jag inte velat vara med om en smärtsam nedgång igen (*host, Apple, host*), och en koncentrerad portfölj gör att jag blir väldigt nervös när innehav rusar på kort tid - återigen leder hög volatilitet till risken att jag säljer vid fel tillfälle, men denna gång på uppsidan.

De investerare med stora koncentrerade portföljer som klarar av att stå emot hög volatilitet är det bara att gratulera. Jag är dessvärre inte en av dem. I grund och botten handlar det nog om ens lynne. I brist på total insyn i ett företag är jag alltid ödmjuk inför att jag kan ha fel i min tes och marknaden kan ha rätt. Det är lätt att säga att så länge man har mer än 50% rätt så blir det bra, men jag verkar inte riktigt tolerera att ha fel överhuvudtaget, vilket gör mig ganska defensiv. Genom åren har jag inte haft någon riktigt stor förlorare och förutom 2008 har portföljen aldrig backat något enskilt år. Men jag har heller aldrig haft någon fenomenal enskild årsavkastning. Pga "fegningar" och felval kring sizing landade 2017 på +9%, vilket är OK, men borde varit bättre med några riktigt bra innehav i portföljen (EVO + 86%, Fortnox +35%, CPSI +35%). Tyvärr var det ett antal innehav som inte presterade lika bra eller backade (Kopparbergs, H&M, Cherry & GIG).

Nåväl, jag har försökt komma fram till en kompromiss och gick in i 2018 med en stor andel cash och en portfölj med 11 relativt lika stora innehav. Jag återkommer till dessa, men temat kring nästan varje innehav är digitala produkter, med stort fokus på spel, både iGaming och vanlig hederlig Gaming. Paradox, THQ och G5 har åkt in i portföljen - jag är inte bättre än att jag kan ändra mig. Värderingarna är utmanande på historiska vinster, men det är något särskilt med dessa bolag med en kombo av återkommande intäkter, rum att växa snabbt och digitalt med låga investeringsbehov, starka balansräkningar, owner-operators, och mycket annat jag gillar. Vi får se om det blir en rejäl bakläxa att man gett sig in i denna typ av "glory stocks" eller om vinstökningarna kommer enligt plan. Cashen i portföljen får sitta där och ge mig lite snuttefilts-trygghet medan jag researchar nya bolag och hoppas att det kan dyka upp lite gamla hederliga breda nedgångar som ger köplägen i kvalitetsbolag.

Diversifieringens baksida

Man blir aldrig för gammal för att lära sig och tänka om som investerare. Man kan ha kloka tankar och idéer som låter fina i teorin, men rätt vad det är så har man facit i hand och får något mycket värdefullare: erfarenhet. Det var inte länge sedan jag skrev om nyttan av diversifiering. Andemeningen av inlägget kvarstår; att huvudsyftet med diversifiering är att inte åka på stora smällar man omöjligen kunde räknat med. Dock finns det en rejäl baksida med en alltför omfattande diversifiering som jag nu blivit alltmer varse om i takt med att antalet innhav växt under senaste året.

Uppenbarelsen kom när jag satt och räknade på hur portföljen presterat under 2016, vilket är lite halvjobbigt då jag har flera olika konton hos tre olika banker/mäklare. Innan jag började räkna trodde jag ärligt talat att jag låg kring +20% för 2016. När jag räknat klart blev facit ca 9%. Hur kunde det bli så? Jag började gå genom varje enskilt innehav (21st) och kom fram till tre huvudsakliga slutsatser: 1) jag har helt tappat detaljkollen på de enskilda innehaven; 2) de innehav som gått bra var på tok för små för att ge en impact på portföljen och 3) pga att innehaven varit så små har jag inte haft tillräckligt incitament att kontinuerligt följa upp varje innehav.

Vad hände?

Ett exempel på den första och sista punkten är Betsson. I min hemmasnickrade uppföljningsfil har jag sett hur Betsson först rusat till 150kr och sedan rasat till 63kr för att sedan sluta 2016 på -43%. Jag funderade faktiskt på att sälja av åtminstone en del av innehavet någonstans kring 140kr men pga att innehavet som högst endast stod för 6% av portföljen så spenderade jag ca 5min med att konstatera att "jaja, Mr Market är extra glad nu och det kan väl ändra sig men Betsson kommer ånga på så det jämnar ut sig till slut". Hade innehavet varit en större del av portföljen hade jag dels haft mycket bättre koll på Betssons fundamenta samt värderingen och insett att det var en väldigt hög värdering vid 140kr och att risk/reward inte såg särskilt attraktiv ut. Skulle det komma en större nedgång mot en mer historisk värdering så skulle portföljen tappa mycket. Jag hade i det läget förmodligen sålt åtminstone en rejäl del av innehavet på 140kr. Nu satt jag istället stilla och ryckte på axlarna både när aktien rusade och när den störtade. Trots att innehavet var litet ledde detta ändå till att de -43% för året på mitt "lilla" innehav gav ca -2.5% effekt på hela portföljen. Hade Betsson varit ett större innehav kanske det istället blivit en vinst för året med en rejäl contribution? Svårt att sia om ett parallellt universum men om jag känner mig själv rätt hade det nog blivit så.

Och samma problematik gäller även på uppsidan. Jag hade många innehav som individuellt avkastade 20-40%, bl.a. Nordea, Alfa Laval, Atlas Copco, Cherry, Swedol, SKF. En lång lista som fick mig att tro att hela portföljen skulle avkasta åtminstone 20%, men icke. Totalt utgjorde innehaven bara 20-30% av portföljen och det räckte inte för att dra hela portföljen till en avkastning som slog index. Utöver Betsson var det H&M (ca 15% av portföljen) som drog ner performance och resterande 50% av innehaven låg väl någonstans mittemellan.

Nästan en arbetsvecka bara för att gå genom innehaven

Nu har jag gått igenom vartenda innehav och uppdaterat mig på respektive bolag samt gjort nya beräkningar på risk/reward. Det har tagit ca 30 timmar, och då har jag ändå inte hunnit gå på djupet, utan endast givit varje bolag i snitt 1.5h av min tid, vilket ju säger en hel del om problemet med många innehav för en enskild investerare. När jag var klar med genomgången av det sista bolaget hade jag redan glömt vad jag kom fram till med det första. Detta håller inte och det är dags att dra ner antalet innehav. Jag tror att 10st är hanterbart och 5-10st är önskvärt för att uppnå de positiva effekterna med diversifiering utan att få de negativa.

Jag har även återbesökt en rad böcker av de bästa investerarna för att se vad som skrivs om diversifiering, och i princip alla är överens om att en koncentrerad portfölj är ett måste för att få en avkastning över index och dessutom minska risken, dvs "put all your eggs in one basket and watch that basket closely". De undantag som finns, t.ex. Peter Lynch, är ju inte applicerbara på en enskild investerare. Lynch hade dels en bisarr mängd pengar att förvalta, dels en armé av analytiker som höll koll på innehaven åt honom.

Lärdomar och handlingsplan

Jag tror att mitt främsta misstag har varit köpiver. Istället för att bestämma att portföljen skall ha en viss koncentration och fokusera på de innehav som ger bäst risk/reward har jag adderat nya innehav i takt med att jag hittat nya bra och billiga bolag. Det har funkat bra i de flesta fall, dvs de flesta nya affärer har gett en bra avkastning, men jag har tappat bollen och inte kunnat följa upp alla innehav tillräckligt väl. Och dessutom vill jag ju åtminstone tro att jag hade kunnat få en bättre avkastning och förmodligen en lägre risk genom att fokusera mer.

Efter genomgången har jag en rad innehav som ska ut där jag inte längre ser en attraktiv risk/reward jämfört med de bättre innehaven. Ärligt talat blev jag lite mörkrädd av hur jag kunnat sitta på vissa innehav som värderats till historiskt höga P/E på historiskt höga vinster där man i princip bara har nedsida och väldigt begränsad uppsida. Jag återkommer med en rapport när jag är klar med slakten :).

Tankar kring @financeamirs fem frågor inför 2017

På självaste juldagen kom @financeamir med fem frågor man skulle ställa sig själv för att bli en bättre investerare 2017. Bland övriga bloggares portföljbokslut så tänkte jag att det var lite roligare att gå denna väg istället. Portföljbokslutet får vänta!

1. Vad exakt har jag lärt mig som gör mig till en bättre investerare 2017?

Under hösten tog jag äntligen tag i mitt liv och skapade en profil på Twitter, mest för att se "what the fuss was all about". OJ säger jag bara. Twitter känns som börssnack på di.se var under IT-bubblan fast på raketbränsle. Folk som skryter om de senaste klippen och spekar på Q3or och köper på dippar. Särskilt diskussionerna/debatterna kring Fingerprint Cards ger mig starka deja vu-upplevelser till när alla pratade Switchcore och Framfab och allt vad det var. Jag säger inte att Fingerprint nödvändigtvis är en bubbla, utan bara hur diskussionerna kring aktien ser ut. Gissningsvis är majoriteten av investerarna/spekulanterna på Twitter relativt nya och har kanske bara upplevt bullmarknad hittills?

Det jag dock lärde mig var att det faktiskt fanns riktigt vettiga personer på Twitter. Två som flera bloggare omnämnt är förstås @NemCapSE och @financeamir. Man ska alltid vara försiktig med att lita på anonyma personer som lätt kan fejka och ljuga om sin egen performance. I värsta fall kan de göra detta för att haussa upp småbolag och sälja med god vinst när folk tar rygg på dem. Dock upplever jag att dessa två profiler är the real deal givet vad de skriver och sättet de skriver på. Och det jag lärt mig är att man som liten och oberoende investerare kan få en grym överavkastning som inte är möjlig för större investerare som aldrig skulle kunna ta så pass stora positioner i mindre bolag. Och det är just kombon av fokus på tillväxt, kvalitet och värde som jag gillar med dessa två investerares approach. De är som moderna versioner av Phil Fisher och gräver djupt och går in koncentrerat i ett fåtal innehav. Men där de skiljer sig är att de verkar ha en mycket kortare tidshorisont i sina investeringar där de kontinuerligt skiftar till de case med bäst risk/reward.

Jag känner mig själv inte mogen för denna typ av approach och kanske blir jag aldrig det heller. Jag är mer för "sit on your ass investing" som Charlie Munger kallar det, där det gäller att hitta bra bolag och köpa dem till ett vettigt pris så att man inte behöver besluta om när man ska sälja dem. Färre beslut=färre misstag. Men det jag tar med mig in i 2017 är att utveckla min förmåga att analysera mindre bolag som kanske inte har 50 års historik att gå på, samt att gå in mer på djupet. Jag räknar med att kunna nyspara och återinvestera utdelningar motsvarande ca 10% av nuvarande portföljvärde, och målet är att lejonparten av dessa medel skall investeras i mindre bolag.

Nu var dessa nog inte tillräckligt konkreta lärdomar, men det är ofta ens misstag som är de konkreta lärdomarna. Mer om detta nedan.

2. Har min utveckling under året varit bra/dålig pga ryggande eller "egna" idéer? 

Frågan är relevant, men samtidigt inte relevant för min del. Rent "ryggande" där man köper bara för att någon man beundrar köper ägnar jag mig inte åt, men många av mina innehav har jag inte hittat själv. Jag ser dock inget problem med detta så länge man inte är beroende av idéer från ett fåtal källor och är medveten om risken för "stickiness" av idéer - dvs att man ser allt kring ett bolag med en positiv syn om det första intrycket man fick av ett bolag var positivt, t.ex. genom en övertygande analys av en person man har förtroende för. Rent filosofiskt kan man ju fråga sig hur många originella idéer det egentligen finns? Det mesta som finns idag är ju en utveckling av något som fanns före det som i sin tur är en utveckling av tidigare utvecklingar osv.

Jag har Fundamentalanalysbloggen att tacka för Apple, Disney, Kopparbergs och LVMH. Nemcap  för Cherry och Fortnox. Samtidigt har jag inte köpt allt som dessa investerare köpt, utan ratat en del pga pris eller att jag inte förstått caset fullt ut. Mina "egna" idéer är ganska enkla och kommer i 99% av fallen från att jag screenar efter värde på utmärkta Börsdata och analyserar vidare. Denna enkla approach har gett mycket god avkastning på framförallt banker och verkstad som kunde köpas till bra priser under början av året. Dock funkar inte approachen i en generellt övervärderad marknad.

3. Har jag haft rätt/fel i mina case pga de anledningar jag trodde inför köpet eller var det något annat?

Detta är en svår fråga att svara på då det behövs en väldigt lång tidshorisont för att kunna konstatera om man haft rätt eller fel. Det är lätt att klappa sig på axeln och konstatera att man hade rätt för att man köpte banker och verkstad i början av året och sedan fick en snabb uppgång, men nedgången kunde lika gärna hållit i sig. Jag köper alltid på lång sikt och det jag vill få rätt i är min analys av bolagets intjäningsförmåga och det pris jag tycker bolaget är köpvärt till. Jag skrev ett längre inlägg om att jag hade fel om H&Ms intjäningsförmåga (åtminstone under medellång sikt men kanske inte på längre sikt) men hyfsat rätt om priset. Jag tror inte på exakta värderingar, typ "H&M är värt x kr". Men jag tror att man kan säga att H&M är billigt eller dyrt eller rätt värderat någonstans kring x kr, och ju billigare det är desto mer margin of safety har man för att ha fel i sin analys av intjäningsförmågan.

Framtiden får utvisa hur det går med årets köp. Framförallt Cherry och Fortnox köptes till multiplar som jag historiskt inte skulle vara bekväm att betala för annat än superkvalitetsbolag med rejäl tillväxt, så där måste jag få rätt i min analys av bolagets intjäningsförmåga under 2017-2018, annars går det nog illa. Capacent köptes till vad jag tyckte var ett väldigt bra pris, och där finns utrymme för lägre intjäning än vad jag antagit. Generellt måste jag jobba mer på att titta framåt på bolagens fundamenta snarare än att bara gå på värdering av historiska vinster. Jag har gått på ett antal minor för att jag attraherades av en till synes låg värdering men hade fel om framtida intjäning, och jag har även sett att mediokra bolag som köps till låga värderingar bör säljas ganska omgående när de uppnått fair value. Men mer om detta i framtida inlägg.

4. Hur mycket alfa har jag uppnått? 

Jag tycker denna fråga är nästintill omöjlig att svara på om man ignorerar volatilitet, vilket jag gör bortsett från att det ger mig möjlighet att köpa till bra priser ibland. Det är inte förrän man konstaterat en permanent förlust som man kan konstatera vilken risk man faktiskt tog. Jag tycker att jag är relativt riskavert i att jag aldrig köper bolag som gör förluster eller förhoppningsbolag av något slag. Jag undviker alltid bolag jag inte förstår (eller snarare bolag jag inte tror mig förstå) samt högt belånade bolag. Detta kombinerat med att aldrig betala för mycket, och helst få en margin of safety i priset, bör enligt mig leda till en låg risk för permanent förlust, men det är inte förrän om ett antal år som jag kan konstatera om så var fallet med befintliga innehav.

5. Även beaktande alla ovanstående punkter, vad tror du sannolikheten hade varit för en stor andel tur i min performance om jag har mindre än 15 års track record?

Årets performance i min portfölj har faktiskt varit ganska medioker: ca 9% inklusive utdelningar. Det är framförallt H&M och Betsson som dragit ner avkastningen med ca fem procentenheter totalt trots att jag haft en hel del innehav med hyfsat bra performance (20-30%). Det är därför jag egentligen inte tycker om att mäta performance per kalenderår - det blir väldigt mycket Mr Market som avgör. På lång sikt har jag faktiskt ingen exakt siffra på min performance då jag haft en uppsjö av olika typer av depåer hos olika mäklare och banker, men sedan 2009 ligger jag kring 16% per år, vilket jag är ganska nöjd med då jag ändå gjort en hel del misstag under åren. Jag har börjat gå genom min ganska detaljerade privata s.k. aktiedagbok som jag fört sedan början av 2009 för att under kommande månader komma med en del case studies här på bloggen som förhoppningsvis kan leda till lite lärdomar om vad som var tur/otur/skicklighet/dumhet.

Sedan 2005 har jag varit aktiv med sparande av en riktig heltidslön och sedan 2008 med investeringar i enskilda aktier då jag läste The Intelligent Investor, som förändrade mitt liv. Innan dess var jag övertygad om Efficient Market Hypothesis p.g.a. Handelsutbildning och jag investerade därför endast i fonder. Innan dess larvade jag runt på börssnack och investerade studiebidrag i Ericsson och andra heta bolag och lärde mig en värdefull läxa om bubblor och gruppmentalitet. Jag känner att jag fortfarande lär mig och vill utveckla mig som investerare så att jag kan hitta köpvärda bolag även i en långdragen bullmarket. Som värdeinvesterare föredrar jag rejäla bear markets då det bara är att slänga ut ett fiskenät och fånga alla fina fiskar till bra priser utan någon större ansträngning. I en generellt övervärderad marknad vill man bara dra öronen åt sig och bygga kassa. Men jag har testat att stå utanför marknaden i väntan på bättre priser och det är inte min kopp te. Det är ingen höjdare att ha avstått att köpa och sedan se bolagens vinster och priser bara öka och öka medan man sitter på sidlinjen med en kassa.

Jag får återkomma till någon form av portföljrapport så småningom!

Kassa eller fullinvesterad?

Jag har tidigare skrivit om mina bekymmer kring huruvida man ska hålla en kassa eller ej, dvs hålla likvida medel för att snabbt kunna köpa när tillfälle ges. Genom åren har jag legat allt mellan 0-35% likvid utan att direkt ha haft någon riktig strategi kring detta - det har bara blivit så beroende på olika faktorer. Jag tänker en hel del kring detta och har fortfarande inte kommit fram till någon lösning, men behöver för min egen skull dokumentera några tankar här på bloggen.

Kassa för att kunna gå in i större nedgångar

Rent intuitivt känns det som att man ska ha en kassa när börsen är relativt högt värderad. Sannolikheten för nedgång torde vara högre än sannolikheten för uppgång och därmed borde det löna sig att ha en viss andel kassa för att kunna köpa aktier i nedgång utan att behöva sälja befintliga innehav. Dock är det så att ATH inte automatiskt innebär att en nedgång är nära förestående. Kolla t.ex. på denna länken så ser man att ATH ofta följs av fortsatta uppgångar som en kassa inte skulle ta del av.

Själv är jag färgad av 2008 då jag hade förmånen att både ha en del likvida medel samt ett stort nettosparande som åkte in i marknaden med rasande fart och gav en väldigt god avkastning. Det skulle göra rejält ont om det kom ett nytt 2008 och man var fullinvesterad och dessutom inte hade ett stort nettosparande. Samtidigt inser jag att 2008 förmodligen var ganska unikt i sitt slag. Att konstant gå och vänta på en nedgång är en förlorande strategi i en marknad som på lång sikt torde gå upp. Som Peter Lynch sa: "Far more money has been lost by investors preparing for corrections, or trying to anticipate corrections, than has been lost in corrections themselves."

Så på denna punkt väger jag mot att det i teorin är finfint att ha en kassa redo att slussa in i marknaden vid större nedgångar, men att nedgångarna lika gärna kan komma om sex månader eller sex år. Mindre nedgångar på 10-20% kommer och går, men dessa är inte stora nog att motivera att hålla en kassa för. Är man en långsiktig investerare som köper bolag med bra fundamenta till rimliga värderingar så kommer man på sikt att få en god avkastning, som allt annat lika bara blir lägre om man försöker hålla på med market timing.

Livssituation

En annan aspekt är förstås var i livets ekonomiska cykel man befinner sig. Är man i början av sin investerarkarriär så står ens nysparande rimligtvis för en stor del av portföljens värde eftersom man inte hunnit bygga upp någon större portfölj än. Då finns det ingen poäng att ha en kassa eftersom man relativt sett ändå nettoköper mycket och dessutom har tiden på sin sida att långsiktigt få ränta på ränta. Är man istället pensionär med en stor portfölj och låga inkomster kanske det är vettigt att ha en kassa för att ha en buffert att leva på om t.ex. utdelningarna från portföljen sänks, men även för att kunna köpa vid större nedgångar för att kunna ta del av efterföljande uppgångar. Här har man ju dels inget nettosparande, dels är tiden inte ens vän. Samtidigt så är det ju inte lika katastrofalt att behöva sälja av delar av portföljen vid större nedgångar även om man skulle vara fullinvesterad och behöva likvida medel eftersom man inte behöver dö med en stor portfölj.

En tredje aspekt är den tid man har att faktiskt analysera bolag. Rimligen bör det i den bulligaste av bullmarknader fortfarande finnas bättre alternativ än cash om man bara lägger manken till och gräver bland alla tusentals aktier som finns till försäljning. Men har man begränsad tid så minskar sannolikheten att hitta nålar i en höstack i en riktig bullmarknad och då kanske det är vettigare att spara ihop likviditet i väntan på att mer uppenbara köp dyker upp.

Psykologiska aspekter

Ett intressant fenomen jag observerat hos mig själv är att själva existensen av en kassa leder till att jag accepterar mindre margin of safety och därmed på sikt förmodligen gör sämre investeringar. I början av 2016 hade jag en kassa motsvarande 30% av portföljen efter att ha varit högst passiv under 2015 pga högt värderad börs och brist på tid. Under nedgången i första halvan av 2016 kickade mitt intresse igång igen och jag kom igång med en rejäl köpräd. Efter att jag köpt de uppenbara bolagen jag haft på bevakningslistan och som kommit ner i pris till nivåer jag tyckte var ok så började jag leta nya innehav. Och när jag väl var igång var det svårt att hålla tillbaka när man hittat ett nytt bolag, även om jag kanske gärna hade sett ett lägre pris. Nu när kassan är så gott som förbrukad är jag mycket noggrannare i att kräva en rejäl margin of safety eftersom likviditet plötsligt blir en bristvara. Att antingen behöva spara ihop till ett nytt köp eller sälja av befintliga innehav gör att man måste ha en större conviction och välja just den investering man tror ger bäst avkastning, vilket jag tror kan vara en positiv aspekt av att inte ha en kassa.

Hur gör andra?

Här finns tyvärr inget ensidigt svar. Å ena sidan har vi sådana som Seth Klarman som inte tvekar att ha en gigantisk kassa om han inte hittar investeringar som uppfyller hans krav på Margin of Safety. Å andra sidan har vi sådana som Peter Lynch som alltid är fullinvesterade eftersom man inte vill stå utanför marknaden. Och mitt emellan finns alla möjliga, bl.a. hedgefonderna med diverse korta positioner och olika tillgångsslag.

Slutsatser

Efter att ha tänkt kring detta är jag nog mer som Lynch men svänger ofta åt Klarman-hållet. När börsen generellt är dyr är det ganska kört att hitta kvalitetsbolag på large cap till bra priser. När jag har mycket på jobbet och privat finns det inte många timmar över per månad till att analysera bolag och då är det lättast att bara bevaka de bolag man vill äga och spara kassa i väntan på vettiga priser. Men samtidigt vet jag att det finns bra köp därute, så när jag väl får tillräckligt med tid så börjar jag leta mig ut bland mindre bolag och kanske till och med acceptera en lägre margin of safety och högre risk i utbyte mot potentiellt högre avkastning.

Och just där blir det ironiskt nog ganska bra att inte ha en kassa så att man verkligen tvingas att göra aktiva val i brist på likviditet. Så slutsatsen jag kan dra för egen del är nog att:

1. Kombinationen Kassa + Mycket tid att analysera bolag = Risk för sämre investeringar och lägre avkastning. 
2. Kombinationen Kassa + Brist på tid = Jag kommer bara handla uppenbara fynd vid större nedgångar. 
3. Kombinationen Brist på kassa + Brist på tid = Jag kommer inte köpa något nytt men portföljen får vara ifred och växa på. 
4. Kombinationen Brist på Kassa + Mycket tid = Jag letar aktivt efter bra bolag och köper bara de bästa casen. 

Frågan är vilken kombination som är bäst? Det beror ju på min skicklighet som investerare eftersom det handlar om aktivitet vs. passivitet. Tiden får utvisa om jag fått bäst avkastning i perioder av aktivitet eller passivitet.

Tankar om spelutvecklare

Spelindustrin är het. Spelaktier är heta. Enligt Spelutvecklarindex har svenska spelutvecklares omsättning dubblats på två år och branschen omsätter nu 12,5 miljarder kr med merparten lönsamma företag. Man skriver att framtiden är ljus, och med tanke på alla nyemissioner, stora förvärv och inte minst värderingen av populära spelbolag så verkar investerarna hålla med. Nu vill jag inte vara den som är den, men jag vill gärna uppmana till lite försiktighet och skepticism. Generellt brukar det vara en dålig idé att köpa rekordvinster på rekordvärderingar, och i synnerhet i cykliska bolag.

Ulf Petterson skrev en bra artikel häromdagen i DI om skillnaden mellan fem olika spelbolag. Författaren jämför branschen med läkemedelsbranschen i att man investerar tungt under en period för att sedan sälja med bra bruttomarginaler, men skillnaden är väl främst att ett läkemedel kan sälja väl i en herrans massa år, medan ett spel dör ut ganska snabbt, även om man försöker hålla dem levande med uppdateringar och in-app purchases. Anledningen att jag hittills hållit mig ifrån köp av spelutvecklare är att det är väldigt svårt att få en bild av hur bolagen ser ut om ett antal år och att ens försöka räkna ut något form av intrinsic value för dem. Stora drakar som EA och Activision Blizzard har både en bevisad förmåga att leverera hit efter hit samt ett stall av titlar, varumärken och plattformar som man kan mjölka och få nätverkseffekter av, men även dessa stora drakar måste investera tungt för att anpassa sig till framtidens spel som kanske inte kommer leverera den avkastning man väntat sig.

Jag har en del vänner som jobbar som spelutvecklare på top tier-företagen och det var inte länge sedan som de var oroliga för sin framtid. Starbreeze avskedade en stor del av personalstyrkan och Grin gick i konkurs trots att båda bolagen levererat många hits och var högt ansedda. Idag är visserligen Starbreeze ett annat bolag än då, men min poäng är att det går väldigt snabbt i denna bransch, och ingen kan förutse hur branschen ser ut om fem eller tio år, om ens två år. Aktiefokus skrev ett bra inlägg om just Starbreeze nyligen. Exempel på megasuccéer som Candy Crush, Angry Birds och Pokémon Go lockar förstås investerare och det behövs ju bara en sådan succé för att bli rik. Samtidigt så betyder tunga investeringsbehov och i vissa fall ett beroende av att ständigt leverera nya hits i kombination med höga värderingar att det inte behövs mycket för att plötsligt visa röda siffror och ge Mr Market skräckhicka.

Skulle jag ändå vilja ha en del av kakan i spelbranschen så skulle jag först konstatera att jag inte kan förutse vem vinnaren blir och att det förmodligen kommer att bli några förlorare. Därför skulle jag nog skapa en "spelportfölj" med en jämn fördelning av de flesta eller till och med alla spelutvecklare. Har man tur kommer en eller två av dem att bli succéer och generera tillräckligt med avkastning för att hela portföljen ska bli en bra investering. Jag väljer dock att inte göra detta då jag inte är övertygad om att de framtida stora hitsen finns bland de bolag som går att köpa över börsen idag.

Jag håller mig till den spelbransch jag förstår och gillar: gambling! Betsson som en lågt värderad mogen spelare med bra kassaflöde som delas ut och Cherry som en sorts inkubator för framtidens spelbolag. Här är regleringar den stora risken snarare än stora omvälvningar i branschen. Folk har gamblat sedan urminnes tider och nätspel är trots en stark tillväxt det senaste decenniet fortfarande en försvinnande liten del av det totala spelandet. Men mer om detta i framtida inlägg, nu ska jag in och fortsätta levla upp i BF1 :)

Överanalys och diversifiering

Ett par händelser under den gångna veckan har fått mig att fundera lite kring diversifiering och hur djupt man skall analysera bolag. Dels skrev Lundaluppen ett inlägg om överanalys. Dels häktades Ola Rollén. Den röda tråd som jag tycker mig se är att "shit happens". Man kan ha fel i sin analys av ett bolag. Man kan ha rätt i sin analys av ett bolag, men så plötsligt händer något oförutsett som att VD blir häktad. I fallet Hexagon är det förhoppningsvis bara en tillfällig dipp och en oskyldig VD som frias, men vad skulle t.ex. hända med Apple om någon av topparna på företaget dog i en bilolycka? Eller om Handelsbanken åkte på en jätteböter av FI för något ingen kunde förutsäga? Somliga risker går att mitigera genom att genomlysa ett bolag rejält och t.ex. välja att investera i en bank som historiskt visat prov på en bra kreditkultur (SHB) istället för en som inte gjort det (Swedbank). Men det går inte att skydda sig för allt.

För egen del så ser jag min egen analysförmåga som den absolut största risken. Jag läste någonstans att ödmjukhet är den enda vettiga ståndpunkten när det kommer till komplicerade frågeställningar. Och jag skulle karakterisera en analys av hur ett bolag kommer att se ut om 10 år som extremt komplicerat. För 10 år sedan fanns inte iPhone. Den blev Apples uppgång, många andras fall och födde en rad nya miljardbolag. Tio år innan dess var statslåneräntan 7-8%. De sjunkande räntorna under kommande tioårsperioden ledde till en sällan skådad kreditexpansion där finanssektorn blev en enorm del av länders BNP. Några banker frodades. Andra kraschade.

Nu säger jag inte att slumpen styr allt och att det är onödigt att analysera bolag. Men jag säger att man ska vara ödmjuk inför det okända. Jag fick en del kommentarer på mitt senaste inlägg som ifrågasatte min analys av Avensia, vilket är helt ok. Dock är jag inte typen som går in och tokanalyserar ett bolag just av ovan anledningar. Jag går främst på bolagets historiska performance (siffrorna, svart på vitt) och extrapolerar framåt. Detta kombinerar jag med en "story" som Peter Lynch skulle uttryckt det. Argumenten varför denna extrapolering är rimlig ska vara tydliga och gå att förklara på två minuter. Jag raddar även upp riskerna. Jag ställer sedan detta mot priset och gör en känslighetsanalys för vad som händer om värderingen går ner och extrapoleringen inte går enligt plan. Här finns förstås alltid störst nedsida i tillväxtbolag med hög värdering. Helst ska jag få en margin of safety i priset så att jag kommer ut ok i andra änden även om värderingen sjunker och bolaget inte fortsätter växa i den takt man gjort historiskt. Sist men inte minst beslutar jag om jag ska köpa och viktar sedan innehavet beroende på hur den platsar i portföljen. Framförallt viktar jag efter risk. Ju mindre margin of safety, desto lägre vikt.

Och det är detta sista steg - diversifieringen - som är den huvudsakliga riskmitigeringen både mot att jag haft fel i min analys och mot "shit happens". Jag skrev en del om faran med för koncentrerade portföljer när Apple gick ned 50% trots en redan låg värdering och inga egentliga negativa nyheter. Nu återhämtade sig Apple snabbt, men det var skrämmande att uppleva hur snabbt och hårt min portfölj kunde rasa trots att jag haft rätt i min analys av bolaget. Efter detta har jag inte för avsikt att någonsin igen låta ett innehav stå för 50% av portföljen.

Tolka nu inte detta inlägg som att jag förespråkar att alla ska diversifiera tungt. Det finns investerare i båda änderna av koncentration-diversifiering-spektrat som fått utmärkta resultat. Är man lagd åt djupanalys och har tiden, insynen och övertygelsen så kan man bevisligen få fantastiska resultat av en koncentrerad portfölj på några få innehav. Men man kan även få fantastiska resultat av en brutalt diversifierad portfölj. Själv har jag inte tiden eller kapaciteten att generera sådan övertygelse att jag skulle känna mig bekväm med en portfölj bestående av 8-9st micro/smallcap innehav. Jag tror att det finns massor av bolag som vid rätt pris kan generera överavkastning, och jag köper hellre många och får några fel än att försöka hitta de allra största diamanterna som riskerar att visa sig vara zirkoner vid närmare inspektion. Dock kanske situationen ser annorlunda ut om några år i takt med att jag lär mig mer och får nya erfarenheter. Det är just det jag älskar med investerandet - man lär sig och utvecklas konstant och man har bara sig själv att skylla eller klappa på axeln när saker går fel eller rätt.

Händelselöst

Bloggen har legat död ett tag av ett par anledningar. För det första har jag haft massor med annat att tänka på både på arbetet och privat. För det andra finns det absolut inget köpvärt på min bevakningslista. Ser ingen poäng med att hålla på och spendera flera timmar i veckan med att försöka hitta något köpvärt i dagens marknad - risken är bara att man antingen köper en value trap eller blir skrämd att sälja av sina innehav. Så jag bevakar helt enkelt att portföljbolagen går som planerat och kollar kurserna ibland på bevakningslistan om något köpläge är på gång, men generellt ska det mesta ner minst 10%, men snarare uppemot 20%, för att något ska bli köpvärt.

Så jag sparar kassa och väntar på köptillfällen och ägnar tiden åt andra intressen så länge. Jag har dock planer på att sälja av en del av Apple-innehavet när kursen gått upp runt 15% till eller om det dyker upp andra klockrena köplägen. Apple står för ca 40% av portföljen, vilket varit trevligt senaste veckorna, men som inte känns riktigt "prudent" nu när portföljen börjar bli stor och det inte går att nyspara dessa 40% helt lätt om Apple skulle totalfallera. Har generellt som mål framgent att inte ha mer än 25% i något innehav och försöka begränsa de flesta innehav till ca 10% av portföljen.

Portföljen ser i dagsläget ut som följer (kursutveckling från snittköp-kurs i % inom parentes):

• Apple 37% (+23%)
• H&M 25% (+23%)
• Castellum 10% (+26%)
• Handelsbanken 6% (+15%)
• Bejer Alma 5% (+71%)
• Betsson 5% (+28%)
• Swedol 4% (+23%)
• McDonalds 4% (+6%)
• Nibe 2% (+83%)

Vissa av innehaven är väl på snudden till övervärderade men min nya policy är att inte sälja om om positionen inte är för stor och så länge bolagets "story" är intakt. Har ju till mitt stora förtret t.ex. sålt Fenix Outdoor och andra fantastiska bolag på alldeles för låga kurser och missat fina avkastningar.

Hoppas nu på att Apple stiger lite till så att jag kan ta hem lite vinster och få en rejäl cash-hög, varefter vi får en riktigt rejäl börskrasch så man kan investera pengarna i billiga kvalitetsbolag. Tills dess blir det inte så mycket bloggande skulle jag tippa :)

Att mäta och jämföra resultat

En liten debatt uppstod i kommentarsfältet till förra inlägget om att man bör mäta sin framgång som investerare och om man inte slår index på ett antal år så kan man lika gärna köpa indexfonder. Jag är beredd att hålla med, men samtidigt tycker jag att det finns många aspekter att överväga.

1. Vad är en rimlig tidsperiod att mäta? 

Traditionellt mäter man kalenderår och jämför med index. Dock kan nog alla värdeinvesterare hålla med om att ett år är en för kort tid för att kunna säga bu eller bä. Många tycker kanske att fem år är mer rimligt - det är trots allt oftast tillräckligt lång tid för att en värdeinvestering ska löna sig. Ta t.ex. H&M som stod still i 3 år för att sedan på några veckor ge flera års avkastning på en gång. Så låt oss säga att vi väljer 5 års rullande avkastning som en rimlig tidsperiod.

2. Vad ska man jämföra mot? 

De flesta föreslår ett index eftersom en indexfond är ett billigt och automatiskt sätt att investera. Men just valet av index är problematiskt. Jag är inte en fondförvaltare som bvehöver övertyga kunder att investera i min fond istället för en indexfond, utan jag måste ju jämföra med vad jag skulle placera pengarna i om jag inte höll på och investerade i enskilda bolag. Själv skulle jag inte investera allt i t.ex. Avanza Zero, utan jag skulle förmodligen köpa en kombination av svenska, europeiska och amerikanska indexfonder och en penningmarknadsfond där fördelningen beror på t.ex. Schillers P/E. Men att konstruera ett sådant jämförelseindex åt sig själv känns lite krystat och jag tror inte många läsare av denna blogg skulle hålla med om min metodologi, vilket för mig till nästa punkt.

3. Alla jämför alltid allt mot något. 

Jag tog upp detta med "System 1" i ett tidigare inlägg. Våra hjärnor är skapta för att jämföra utan att vi ens själva vet om det, och detta kan skapa problem. Även om jag konstruerade ett index att jämföra min egen avkastning mot, så skulle läsarna av denna blogg jämföra mot sin egen avkastning eller mot ett visst index. Men som jag påpekat gång på gång så kan man inte jämföra avkastning utan att ta hänsyn till risk, portföljsammansättning, tidshorisont, mål med sparandet m.m. Om jag var en bonde med målet att bli självförsörjande så skulle jag mäta min framgång i hur mycket spannmål och kött och ägg mina tillgångar producerar varje år och hur stor min familj är och vad risken är för dåliga skördar m.m. Jag skulle inte mäta marknadsvärdet på min gård mot grannens som bara producerar raps. På samma sätt kan inte en investerare som har som mål att leva på utdelningar mäta sin portfölj mot någon som struntar i utdelningar. På samma vis kan inte en investerare som snart ska gå i pension och måste skydda portföljen mot nedgångar mäta sin portfölj mot någon med 40 års tidshorisont som precis börjat spara och har råd att förlora allt och börja om igen. Alla har vi olika mål med vårt sparande och trots att jag försöker förklara vad mina mål och min filosofi är, så är det ofrånkomligt att läsare skulle jämföra min avkastning med sina egna portföljer och något index.

Så vad blev det för resultat då?

Med detta sagt tänker jag ändå säga att min portfölj avkastat ungefär som OMXSPI-index 2013 och 2012, väsentligt över index 2011 där portföljen ökade i värde när index sjönk, under index 2010 där jag var positionerad väldigt defensivt medan börsen rusade, en bit över index 2009. 2008 och bakåt har jag inte mätt för att innehaven var väldigt utspridda på olika depåer och jag satt med en hel del cash. Jag skriver ungefär för att jag har flera depåer och använder Lundaluppens förenklade modell för att mäta avkastningen, som inte fångar in timingen av nysparande under året och därmed underestimerar avkastningen.

Även om jag lyckats slå index under de senaste 5 åren vill jag inte dra för stora slutsatser av det. Jag mäter min framgång genom att se om jag får rätt i mina ursprungliga teser. Jag skriver alltid ner varför jag investerar i ett bolag och hur jag tror att bolagets vinst ska växa och hur värderingen så småningom bör vara. Tar vi t.ex. H&M så fick jag fel på hur vinsten skulle utveckla sig (gick sämre än jag trodde) och även fel i vad värderingen borde vara (blev mycket högre än jag räknat med). Jag fick dock rätt i att H&M inte skulle sänka sina utdelningar och inte skulle få några problem att fortsätta leverera bra vinster och öppna nya butiker i oförändrad takt trots sämre tider. Men trots mina fel avseende H&Ms vinstutvecling och värdering avkastade aktien bättre än index. Gjorde jag då rätt eller fel som investerade? Jag hade ju egentligen fel om fundamenta och avkastningen räddades bara av Mr Markets eufori. Hade denna dröjt någon månad hade min avkastning för detta år legat betydligt sämre än index. Samtidigt kanske det visar sig att jag hade rätt om fundamenta om vi väntar något år till. Alla H&Ms nya butiker bidrar ju till ökad försäljning och det kan ju komma bättre tider och bättre marginaler och en rejäl ökning av vinsten så att snittökningen ändå till slut blir som jag från början räknade med? Man har med andra ord ännu inte riktigt facit i hand, men det gäller fortfarande att försöka dra lärdomar och bli en bättre investerare.

Som vanligt tycker jag Buffetts årliga brev till aktieägarna är ett väldigt bra exempel på hur man ska utvärdera sig själv. Visst står avkastningen där svart på vitt och Buffett uttrycker ödmjukt antingen sitt nöje eller ber om ursäkt beroende på om avkastningen slagit index eller inte. Men detta känns mest som en formalitet. Den verkliga utvärderingen kommer i diskussionen om hur bolagen går, hur kassaflödena ser ut, om priset som betalades var rimligt, hur mycket som behöver återinvesteras m.m. Buffett inte bara pratar om att behandla sina investeringar som om man var ägare till hela bolaget - han tänker så och handlar därefter. Jag låtsas inte vara Buffett, men jag anser t.ex. att min investering i Apple är extremt lyckad trots att aktien underpresterat index i år. Bolaget går ruskigt bra, man har börjat dela ut pengar och återköpa aktier sedan jag började köpa aktien och vinsten per aktie är idag mycket högre än 2011. Man har i år signat deals med DoCoMo och China Mobile och släppt nya produkter som mottagits mycket väl av kunderna. Och jag betalade ett väldigt bra pris för bolaget. Men om jag varit fondförvaltare hade jag blivit idiotförklarad som inte förutsåg hur "dåligt" Apple skulle gå 2013..

Detta blev ännu ett inlägg med lösa tankar snarare än någon slutsats om hur man ska mäta sina framgångar som investerare. Jag får helt enkelt konstatera att vi är alla olika och förmånen av att vara amatör och investera sina egna pengar och driva sin egen blogg är att man får göra precis som man vill :)

Fem lärdomar från 2013

Året närmar sig sitt slut och trots att jag inte har facit i hand än tänkte jag summera fem lärdomar jag dragit under 2013 innan jag tar jul-ledigt. Jag tycker inte att det är särskilt intressant att hålla på och summera hur portföljen gått under en godtycklig tidsperiod och klappa sig på axeln eller svära över om man slagit index eller inte. Det intressanta är att konstant lära sig och bli en bättre investerare.

1. Apples vilda resa

Utan tvekan är detta min stora lärdom från i år. Jag tycker ju om att raljera över Mr. Markets manodepressiva mentalitet, men hans syn på Apple har ingjutit en ny respekt för hans dårskap. Fruktan kanske är ett bättre ord än respekt. Under 8 månader nedvärderar Mr. Market Apple med 50% under en i övrigt haussig marknad. Detta baserat endast på något sämre marginaler och en herrans massa rykten och spekulation. I grund och botten är det samma Apple dessa månader med en ohemul förmåga att tjäna pengar och bygga på den redan ohemult stora kassan samtidigt som man fortsätter göra utdelningar och återköp. Sedan växlar Mr. Market återigen till ett positivt lynne och uppvärderar Apple 45% på 4 månader baserat på lite positiv data att folk faktiskt fortsätter köpa iPads och iPhones trots att de är så tråkiga och trots att Samsung fortsätter "krossa" Apple..

Vad är egentligen lärdomen? Man skulle kunna vara kaxig och bara konstatera att man som värdeinvesterare alltid får rätt i slutändan och att Mr. Market alltid kommer ge fina köptillfällen p.g.a. hans stollighet. Men Apples vilda resa har ändå fått mig att bli lite rädd att Mr. Market faktiskt kan utradera stora värden utan någon som helst underliggande fundamental faktor, och trots att ett bolag är "skyddat" av en enorm nettokassa, en enorm intjäningsförmåga och en låg värdering - och dessutom ett av världens bästa och största företag. Även om en sådan nedvärdering är tillfällig så visar den på att det inte finns något riktigt skydd mot att en kurs faller handlöst bara p.g.a. marknaden. Även om Apple kan anses unikt har detta ändå gett mig en beredskap att vilket företag som helst kan nedvärderas ordentligt och plötsligt av Mr. Market. Det gäller att vara beredd och inte ha en "full" exponering på sina innehav så att man dels inte tappar moralen totalt när nedvärderingen kommer, dels har en möjlighet att köpa mer. I Apple hade jag redan ett för stort innehav när raset kom och vågade därför inte fylla på med mer när kursen stod under 400, vilket var väldigt synd.

2. Portföljvärde och nysparande

I takt med Apples och H&Ms uppvärderingar har min portfölj på bara någon månad ökat i värde som motsvarar flera års nysparande. Det kan vara en aning demoraliserande och förmå en att spara lite mindre eftersom effekten av en extra sparad tusenlapp i månaden sparat blir ganska liten på kort sikt, medan man kan äta ett par goda middagar eller göra annat kul för tusenlappen varje månad. Det gäller att sätta upp en sparbudget och hålla den och se på sparandet långsiktigt: den där tusenlappen per månad är snart 100 000 som sedan ynglar av sig i all evighet.

3. The wealth effect

Detta hänger ihop med punkten ovan, men i takt med att portföljen växer känner man sig rikare och tryggare och får för sig att man kanske kan spara lite mindre och konsumera mer. Det skadar inte heller att ens bostad ökar i värde och lånen känns små tack vare låga räntor. Detta kallas för "The wealth effect" och jag måste erkänna att jag känner av den och kämpar emot för att inte hamna i en livsstils-inflation. Tyvärr har jag trillat dit några gånger i år och köpt nya teknikprylar som jag kanske kunde levt utan och istället sparat på flitigt. Jag har nu följt upp alla mina diskretionära inköp som isolerat inte känns så stora, men på totalen handlar det ändå om lite för mycket pengar som jag borde sparat istället. Uppföljningen gör att jag för nästa år kan sätta sparmål som tillåter lite rolig diskretionär konsumtion, men där det diskretionära i det hela hålls inom rimliga ramar.

4. Dollar-exponering

Valutor svänger, och med en portfölj som till nästan 50% är denominerad i USD blir det även stora svängningar där. Jag har hittills ignorerat valutor eftersom jag inte tror mig kunna spå dem på varken kort eller lång sikt, men nu när man har siffrorna svart på vitt framför sig börjar jag ändå få respekt för att dollarn faktiskt KAN försvagas på sikt och ge negativa effekter. Effekterna är dock inte solklara, bolagen man har som innehav kan ju tjäna på en försvagad dollar, men även sådana argument blir lätt teoretiska. Jag har ingen strategi klar för mig än, förutom att jag åtminstone inte ska ÖKA min dollarexponering. Dvs om jag får för mig att köpa fler amerikanska bolag får medlen komma från t.ex. försäljning av Apple-innehavet.

5. Spara kassa?

Jag resonerade kring detta för snart ett år sedan och kom då efter lite Excel-övningar fram till att jag skulle fortsätta vara "all-in" på börsen så länge jag kunde hitta bolag som matchade mina investeringskriterier. Idag finns knappt några sådana bolag, vilket får mig att återigen fundera på att spara kassa. Det är farligt att börja tumma på sina investeringskriterier och riskera att låsa in en undermålig avkastning. Samtidigt har jag sympati för Peter Lynch tankesätt att det är dyrt att stå utanför marknaden och att det alltid finns något att köpa, bara man letar tillräckligt hårt och väl. Med facit i hand är jag minst sagt glad att jag inte sparade kassa under 2013, men bara för att börsen fick för sig att rusa betyder det inte att jag gjorde rätt - det kunde lika gärna gått åt andra hållet. Detta är en klurig fråga som jag fortfarande inte hittat ett svar på. Tills jag har det så letar jag efter köptillfällen och hoppas på att de inte torkar ut helt och hållet.

Det var allt för i år, nu tar Finanstankar ledigt över jul! Jag har kommit igång lite bättre med bloggandet igen i år efter ett dåligt 2012 och hoppas skriva mer under 2014. Tack alla kära läsare för att ni orkar läsa och kommentera! God Jul och Gott Nytt År!