Uppföljning - Lyckades jag hålla nere kostnaderna?

För dryga halvåret sedan bestämde jag mig för att börja hålla bättre koll på mina kostnader. Tänkte att dettta är ett bra tillfälle att följa upp på budgeten och kommentera lite. Här nedan ligger budget mot utfall (snittat över senaste månaderna). Siffrorna är månadssiffror.

Kategori	Budget	Utfall
Bostad	3,700kr	3,576kr
Dagligvaror/Livsmedel	3,500kr	3,289kr
Take-away	500kr	834kr
Restauranger/Cafe	500kr	1,117kr
Resor	1,650kr	4,044kr
Prylar	150kr	700kr
Kläder	500kr	200kr
Studielån	650kr	650kr
Dagis	650kr	650kr
Barnkläder	500kr	456kr
Gym	450kr	450kr
Hygien	450kr	300kr
Nöjen	400kr	488kr
Kosttillskott	300kr	100kr
Saker till hemmet	250kr	200kr
Frisör	250kr	200kr
Kollektivresor	150kr	150kr
El	150kr	208kr
Övrigt	300kr	1,189kr
Totalt	15,000kr	18,800kr

Vissa poster är enkla att budgetera då det är fasta kostnader, så dem behöver vi inte kommentera vidare. De största påverkbara budgetposterna är dagligvaror, restauranger/café, take-away samt resor, prylar och kläder.

Dagligvaror & take-away

Jag (eller snarare familjen) ligger strax under budget vad gäller dagligvaror. Dock bör man väga in take-away i detta eftersom vi ofta väljer hämtmat istället för att laga själva, vilket sänker notan för dagligvaror men ökar den för take-away. Totalt ligger dagligvaror och take-away på utfallet 4100kr jämfört med budgeterade 4000kr. Notera att detta är min andel av totalen, dvs familjens nota ligger på 8200kr/månad. Jag är hyfsat nöjd med detta. Vi äter gott, nyttigt, mycket ekologiskt, och lättlagat men försöker alltid få värde för pengarna och slå till vid extrapriser och äta efter säsong. Skulle vi toksnåla skulle vi säkert kunna halvera denna kostnad men då få spendera mer tid i köket, vilket inte är prio nu. Sedan erkänner jag att det är en del fusk i denna siffra. Både jag och frun käkar lunch ute varje dag för rikskort som arbetsgivaren sponsrar som inte är med i ovan budget (typ 1700kr/månad per skalle) och dagis står för barnlunch 5 dagar per vecka :)

Restauranger/café

Detta är en kategori som brukade bränna hål i plånboken när man var ung, men småbarnslivet gör att man kommer ut max någon gång i månaden. Var sak har sin tid, men detta är en kategori jag gärna spenderar på om det innebär att man kan umgås med nära och kära och njuta av livet och god mat och dryck tillsammans. Därför har jag i princip aldrig tackat nej till ett sådant tillfälle av pengaskäl och jag noterar att min budget på 500kr/månad inte var realistisk. Stockholm är dyrt och då större delen av min umgängeskrets är mitt uppe i karriären så blir det oftast inte på den lokala kinakrogen eller ölhaken kring Fridhemsplan man träffas, utan det ska drickas hantverksöl för 90kr och ätas mellanrätter för 200kr styck (där minst 4st krävs för mättad). Nåväl, jag noterar att varje gång jag är ute på restaurang i Stockholm så är det knökfullt nästan överallt. Det är här Stockholmarna tycks spendera sina pengar när boräntorna är betalda.

Prylar & Kläder

Kläder har jag lyckats hålla mig från att handla mer än lite nödvändiga saker. Har garderoben full med kvalitetskläder och skor som håller måttet fortfarande. Prylar däremot är svårt att motstå. Jag är en hörlursmissbrukare och har tagit det strategiska beslutet att "investera" i trådlösa hörlurar. Givetvis behövs ett par in-ear och ett par over-ear. Total kostnad 4300kr :( Mina älskade gamla B&W P5 som fortfarande är fantastiskt vackra och låter perfekt ligger numera oanvända tillsammans med mina RHA MA750i och B&O H2 och samlar damm och påminner mig om att hörlurar inte har något andrahandsvärde.

Resor

Även här missbedömde jag grovt kostnaden för resor. Dels gör vi många flygresor inom Sverige per år för att hälsa på släkt. En sådan resa landar på minst 4000kr för familjen även om man är ute i god tid. Utöver detta har vi redan bokat och delvis betalat två utlandsresor som sker i sommar, varav den ena är svindyr (USA). Över året hamnar nog snittet därför lite lägre, men jag kan konstatera att här går det åt pengar. Även här kan man naturligtvis spara rejält genom att välja billigare destinationer och tider på året och enklare boenden, eller helt enkelt resa mindre, men även här känner jag starkt att man bara lever en gång och så länge man njuter av resorna så finns ingen anledning att snåla eller avstå bara för att spara pengar, samtidigt som man förstås får se till att man får värde för pengarna.

Övrigt

Övrigt är en catch-all-kategori där jag initialt tänkte att typ hemförsäkring och TV-avgift skulle hamna. Nu lade jag istället hemförsäkringen på boende och utfallet i Övrigt består till största del av presenter, något jag inte ens hade tänkt på när jag budgeterade. Men julklappar och födelsedagspresenter samt småpresenter när man är bortbjuden kostar faktiskt en del. Närmare bestämt ca 1000kr/månaden.

Slutsatser och reflektioner

Under oktober-december efter att jag skrivit inlägget jag länkade till ovan och lagt en budget var jag riktigt taggad och började ifrågasätta all konsumtion och jagade extrapriser och snålade en del. Det var roligt att ha ett mål och att följa upp. Men snabbt märkte jag att jag inte trivdes med att ha dåligt samvete så fort man köpte en Ben & Jerry eller gick ut och åt med vänner. Så ganska snabbt beslutade jag att inte snåla på denna typ av saker, och om det nu kostar en tusing extra i månaden så får det väl göra det. Jag tycker inte heller om att vara familjens polis som försöker få folk att inte slänga mat eller köpa onödigt dyra livsmedel, men någon måste ju hålla lite ordning och reda. 

Jag känner att jag nu hittat en balans i konsumtionen där jag inte känner mig det minsta berövad samtidigt som jag känner mig lite ekonomisk och ansvarstagande genom att inte bara konsumera slentrianmässigt. Någonstans kring 20 000kr/månad verkar vara en rimligt nivå att sikta på i framtiden för att ha lite säkerhetsmarginal. Detta påverkar i sin tur hur stor portföljen behöver vara för att slippa jobba. Jag tjänar ganska bra och har en hyfsat stor portfölj så redan idag skulle jag kunna klara mig fint genom att jobba typ 1-2 dagar i veckan och fortfarande ha en växande portfölj. Samtidigt drivs jag av att fortsätta spara rejält, men nysparandet börjar ha allt mindre effekt på portföljen jämfört med avkastningen. Jag trivs hyfsat bra med jobbet men känner att tiden börjar bli mogen för att göra annat än att jobba för en lön. Men det är svårt att bara säga tack och hej och tacka nej till en massa pengar varje månad. Vi får se. Portföljen har iallafall gått ganska fint i år, vilket jag får återkomma till i framtida inlägg.

Dags att se över mina kostnader!

När jag började min karriär direkt efter högskolan med en ingångslön på 23 000kr/mån tyckte jag det var hur mycket pengar som helst. Jag började direkt spara 5 000kr/mån och svor för mig själv att fortsätta mina studentvanor vad gällde kostnader (hade en budget på 10kr/måltid och låg hyra för studentbostaden).

När de årliga löneökningarna sedan kom så ökade jag kostnaderna med hälften av löneökningen och sparandet med hälften. Det gick bra och ganska snabbt blev jag miljonär främst tack vare sparande men även en del avkastning.

Sedan blev jag bekväm. Jag skulle säga att jag hamnade i det så klyschiga ekorrhjulet där det blev allt vanligare att "lyxa till det" med någon latte här och där, uteluncher varje dag och take-away och restaurangbesök flera gånger i veckan, dyra hantverksöl istället för en stor stark, kavajer från NK istället för H&M (visserligen alltid på rea men stor skillnad i pris ändå). Jag fortsatte visserligen fortfarande att spara, men knappast de 50-60% av lönen jag sparade under unga år. Portföljen gick bra och ökade stadigt och det kändes inte värt att spara på full låga.

Det har dock hela tiden gnagt i bakhuvudet att detta inte är sunt. På något sätt kändes det som att det finns en stor konspiration som får oss att fortsätta arbeta fulla 40h+ veckor och konsumera mera i takt med att ens karirär går framåt, snarare än att prioritera fritid och jobba mindre i takt med att ens lön per arbetad timme ökar. Ett klassiskt inlägg i bloggen Raptitude fångar denna "konspiration" väl. Jag har dock inte orkat ta tag i min överkonsumtion av ren bekvämlighet, men nu känner jag att det är dags.

När jag blickar tillbaka över de senaste åren och funderar på vad jag gjort med pengarna så är det inte mycket jag minns eller har behållning av. Vissa kvalitetssaker (kläder, hemelektronik, möbler) som jag verkligen använt och njutit av att använda dagligen under en lång tid var värda pengarna. Vissa resor och upplevelser var värda pengarna (men långt ifrån alla). De flesta restaurangbesök och fina öl- och vinsorter var rätt onödiga - det var ju sällskapet som var behållningen snarare än det man förtärde. Alla impulsköp av kläder och prylar var en total waste som gav glädje i max ett par timmar, följt av dåligt samvete.

Det är dock en sak jag absolut skulle gjort igen - att lägga en rejäl slant på ett bra boende. Med bra boende menar jag ett boende där man trivs (duh), med ett bra läge i innerstaden där man har promenadavstånd till kontoret, gymmet, dagis och matbutiker (för motion och den obeskrivliga glädjen att slippa trängas i lokaltrafiken) och slipper ha bil (onödig kostnad och källa till road rage), i en bra förening med låg avgift. Det har ju dessutom visat sig vara en ganska lyckosam investering :)

Hursomhelst så blir det andra bullar nu! Inspirerad av ett gäng bloggare (Miljonär innan 30, Onkel Toms Stuga, Vägen till Frihet, m.fl.) har jag satt igång och gjort upp en budget. Min fru och jag har inte delad ekonomi, utan vi pytsar in pengar till ett gemensamt konto i takt med att vi handlar mat, barnkläder, saker till bostaden, räkningar etc. Den budget jag sätter upp gäller mina kostnader för dels min andel av våra gemensamma kostnader, dels för mina egna kostnader. Jag har satt en budget på 15tkr/månad, vilket i runda slängar kommer fördelas ungefär som följer:

Löpande kostnader:

• Bostad: 3 700kr (avgift & räntor - TV/Bredband ingår)
• Dagligvaror/Livsmedel: 3 500kr
• Studielån: 650kr
• Dagis: 650kr
• Restauranger/Cafe: 500kr
• Barnkläder: 500kr
• Take-away: 500kr
• Gym: 450kr
• Hygien: 450kr
• Nöjen: 400kr (Netflix, Spotify, aktiviteter)
• Kosttillskott: 300kr (förmodligen onödigt men jag är lite OCD med träningen)
• Saker till hemmet: 250kr
• Frisör: 250kr
• Kollektivresor: 150kr
• El: 150kr
• Övrigt: 300kr (Hemförsäkring, TV-avgift mm)

Totalt Löpande kostnader: 12 700kr

Sällanköp (snittkostnad per månad):

• Resor: 1650kr
• Prylar: 150kr
• Kläder: 500kr

Totalt Sällanköp: 2 300kr

Har försökt titta på vad jag spenderat senare året och var jag kan skära ned som bas för ovan budget. Det jag främst skär ner på är kläd- och prylinköp, samt en del hämtmat och restaurang/cafébesök. Just den typen av kostnader kan skena om man inte håller koll. Jag tyckte att jag varit duktig och endast handlat kläder på rea, men när jag kollade facit har jag handlat kläder för 14 000kr senaste året! Har även impulsköpt dyra hörlurar, en ny dator, en klocka, solbrillor och annat jag inte behöver. Tror därmed inte det blir så svårt att bara avstå dumma impuls- och fåfängsköp, undvika att äta ute på slentrian och vara lite skickligare på att handla livsmedel. Har en del gratis via jobbet (mobiltel, subventionerade luncher) och har en komplett garderob arbets- och fritidskläder som jag nog skulle klara mig på ett antal år utan några större inköp.

Detta leder förstås till ett markant ökat sparande och det ger extra motivation att spendera tid med att försöka hitta bra investeringar, vilket är både gratis och väldigt lärorikt, roligt och motiverande. Som med så mycket annat i livet så är det mesta roliga faktiskt gratis.

Hur ser det ut för er läsare? Är ovan budget realistisk? Snål? Extravagant?

Den första miljonen

Det är något speciellt med en miljon, att vara miljonär. Även om en miljon idag inte är samma grej som en miljon på 80-talet är det fortfarande ett mål man bör sträva efter att nå så fort som möjligt genom gediget sparande när man är ung och har låga kostnader. Man kanske inte behöver vara lika hårt målinriktad som bloggaren Miljonär innan 30, men det finns helt klart ett värde av att nå en miljon i en avkastande portfölj så fort som möjligt. Når man 1mkr när man är 30 och sedan inte sparar ett öre till någonsin kommer man ändå ha en fin förmögenhet lagom till pension, eller innan pension om man inte vill jobba så länge. Med modesta antaganden om en direktavkastning på 3% och en värdetillväxt på 4% utöver det hinner portföljen bli värd 10mkr lagom till pension och ge ett kassatillskott på 27.000kr/månad i utdelningar. Dessa 27.000kr är visserligen bara värda 16.000kr i nuvärde med 1.5% inflation, men det borde duga för en pensionär med avbetald bostad. Eller så väljer man att jobba mindre vid 55 med en portfölj på 5mkr och utdelningar på 14.000kr/månad. Miljonen växer av sig självt och ger en trygghet: även med stora bolån och höga kostnader under småbarnsåren har du en trygghet och vet att dina pengar avlar av sig.

För många låter en miljon som något man aldrig kommer kunna spara ihop. Kanske stämmer detta om du är ensamstående låginkomsttagare med barn. Men har du en lön på 25.000kr och inte har barn kan du förmodligen börja spara åtminstone 5.000kr/månad utan att lida, förmodligen mer. Välj bort onödig shopping och bo billigt - det finns tid att bo flått senare i livet. Är du lite ambitiös och kommer in i yrkeslivet vid 25 års ålder och sparar 5000kr/månad och får 7% avkastning så har du din miljon vid 35 års ålder. Har du lite tur och ambition får du förmodligen bra löneökningar i början och kanske även en högre avkastning och når miljonen lite tidigare. Poängen är att börja spara så tidigt som möjligt och att vara konsekvent!

Jag själv började min karriär vid 23 års ålder med en ingångslön på 23.000kr och jag började direkt spara 5.000kr/månad. Jag höll nere mina kostnader och i takt med att jag fick löneökningar sparade jag alltid minst halva löneökningen och kunde därmed både öka spartakten och öka min "livskvalitet" genom att skaffa mig lite dyrare vanor och till slut dyrare boende. Jag nådde miljonen strax innan 30 och känslan var enorm. Det var en berg- och dalbana vad gäller avkastningen på portföljen under de där 7 åren, men utan konsekvent sparande hade det inte blivit någon miljon. Och såhär i efterhand känns de där 7 åren som en kort del av livet och jag kan inte minnas någon känsla av att jag berövade mig själv något genom att spara - tvärtom! Det var oerhört lärorikt och motiverande.

Jag hoppas detta i övrigt innehållslösa inlägg inspirerar er som idag pluggar och ska in i yrkeslivet, eller er som precis kommit igång med sparande: håll ut och var konsekventa med sparandet så ska ni se att innan ni vet ordet av är ni miljonärer!

Skifte mot defensivare portfölj

Efter att ha varit yrkesverksam i snart 10 år och sparat ganska flitigt under denna tid har portföljen växt på ganska bra. Särskilt efter krisen tog den ett rejält skutt då jag kände mig bekväm med att "riskera" en stor andel av portföljen, främst i Swedbank men även andra nedtryckta bolag. Jag har alltid sett min investeringshorisont som "evig" och därför accepterat "risken" att portföljen tappar värde under något år, så länge som den långsiktiga avkastningen kompenserar för detta. Och jag har även accepterat mer "reella" risker genom att ta stora positioner i enskilda innehav.

Nu har jag dock börjat närma mig en punkt då jag inte längre ser min investeringshorisont som evig. Jag har aldrig planerat att dö rik, utan syftet med sparandet har varit att bygga upp en portfölj som gör mig och familjen ekonomiskt oberoende, det vill säga möjligheten att leva utan andra inkomster. Eller åtminstone att jag kan göra det för min andel av kostnaderna då vi har delad ekonomi :) Jag är inte där än, men jag räknar med att jag inom några år (mindre än 5) har en tillräckligt stor portfölj för att den ska kunna expandera tillräckligt helt av sig själv utan att kräva nysparande och ändå nå en storlek inom en rimlig tid för att ersätta en rimlig heltidslön med utdelningar.

Detta har påverkat mina investeringskriterier då det faktiskt kan bli så att jag helt eller delvis slutar nyspara om något år om jag väljer att minska min arbetsinkomst genom att t.ex. byta karriär, jobba mindre eller ägna mig åt något entreprenöriellt som kanske inte ger omedelbara intäkter. Inget är bestämt, men själva syftet med ekonomiskt oberoende för mig är just att ha möjligheten att göra vad man vill istället för att behöva arbeta varje dag för att få en lön. Ju tidigare man kan åstadkomma detta, om än inte helt och hållet, desto mindre risk att man fastnar i ekorrhjulet med höga fasta kostnader som kräver att man arbetar heltid in i det sista. Jag ser så många människor som är 50+ eller 60+ som kommer in till kontoret varje dag med trött blick och väntar på pensionen, men fortsätter harva på för att upprätthålla sin livsstil med sitt fina hus, sitt landställe, stugan i Åre, huset på solkusten, sina bilar, sin båt, sina egna och barnens dyra shoppingvanor och försäkringar för allt detta, etc.

Nog om detta - alla är vi olika och gör våra val, men jag lockas inte av att sitta på kontoret varje dag 30 år till, hur roligt jobbet än kan vara. Som Peter Lynch sade: "Nobody on his deathbed ever said, 'I'd wish I'd spent more time at the office." Och Lynch hade ändå förmodligen ett av världens roligaste arbeten med tanke på hans passion för investeringar.

Hur påverkar då detta min investeringsstrategi? I brist på nysparande så blir utdelningar det enda kassaflöde som man kan använda för att köpa nya aktier. Visst kan man argumentera att man kan "simulera" utdelningar genom att sälja av en viss procent av portföljen varje år, men detta argument har jag alltid sett som teoretiskt snarare än praktiskt. Om det kommer ett nytt 2008-2009 så kan jag garantera att iallafall jag inte vill sälja av några positioner för att generera cash. I sådana lägen vill man ha stabila bolag med hållbara utdelningar som man kan återinvestera i andra billiga bolag.

Fokus för alla mina nya positioner blir med andra ord en bra direktavkastning med stabila utdelningsökningar. Jag kräver fortfarande tillväxt: 7% vinsttillväxt och 4% direktavkastning duger till exempel alldeles utmärkt och ger en fin dubbelsiffrig totalavkastning och ett bra kassaflöde, men 6% direktavkastning och 2% tillväxt duger inte. Jag undviker med andra ord högutdelare utan tillväxt, men även tillväxtbolag utan utdelningar. Bolag som passar in där i mitten är för tillfället svenska banker, bra fastighetsbolag som Castellum, och vissa aristokrater som t.ex. McDonalds och Coca Cola. Jag kommer säkerligen fortfarande passa på och köpa vissa uppenbara värdecase som kanske inte har en hög direktavkastning om Mr Market erbjuder sådana, men jag kommer inte vilja koncentrera portföljen för hårt mot dessa då det kan dra ut på tiden innan värderingen normaliseras. Och jag kan inte heller ha en allt för stor andel tillväxtbolag med låg direktavkastning, men jag kommer förmodligen ta in sådana från tid till annan när man får dem för ett bra pris. Men bulken av portföljen ska inom några år bestå av defensiva, stabila utdelare med stabil tillväxt. Jag tappar förmodligen någon procents avkastning på sikt med denna strategi, men det är helt i sin ordning. För mig har investeringar aldrig varit en tävling och pengar aldrig ett mål i sig: de är endast "a means to an end".

Räntan på bolån och ROE

Det är inte särskilt kul att betala ränta och från kundens perspektiv känns det som att banken tjänar hur mycket pengar som helst på lånen man har hos banken. Marginalerna på bolån har ökat de senaste åren, men samtidigt skär bankerna ner personal och övriga kostnader för att klara sina lönsamhetsmål. För en utomstående ser det nog ut som att bankerna helt enkelt är giriga och mycket vill ha mer. Men anledningen är huvudsakligen ökade kapitalkrav.

Idag tänkte jag ge ett enkelt räkneexempel på hur en utlåningsaffär påverkar avkastningen på eget kapital hos en bank. Exemplet är förenklat men jag hoppas ändå att den ger en bra förståelse för hur banker prissätter sina lån och varför t.ex. ett bolån kostar som det gör.

Låt säga att din storbank lånat ut 1mkr till dig som ett bolån. Du förhandlar och prutar och får en ränta som du binder på 3 månader på 2.16%. För detta betalar banken i sin tur 1.56% via sin internbank till dem som köpt de bostadsobligationer som banken sålt, inklusive kostnad för att swappa om räntan så att den matchar ditt lån (upplåningskostnaden kommer från SEB:s hemsida).

Banken behåller alltså 0.6% i marginal och får för denna 1mkr utlåning ett räntenetto på 6000kr per år. Men det intressanta för banken är vilken avkastning man får på det egna kapitalet, dvs ROE. Räntenettot måste betala för alla bankens kostnader som personal, lokaler, IT- system etc, och även för de kostnader man har för att ha en likviditetsbuffert om det inte ingår i upplåningskostnaden. Ett typiskt K/I-tal  (kostnader/intäkter) för en storbank är runt 0.5. Dvs det återstår 50% av räntenettot efter att alla kostnader som krävs för att generera detta räntenetto har betalats. 3000kr hamnar på sista raden och sedan blir det 22% skatt, dvs aktieägarna behåller 2340kr.

Men hur mycket kapital måste aktieägarna pytsa in i banken för att kunna låna ut 1mkr i bolån? Det är här alla regelverk kommer in och som hela tiden ändrar spelreglerna för banken. Idag gäller Basel II med lite extra regler från FI som säger att banken ska riskvikta sina bolån med 15%. Dvs av 1mkr blir den riskvägda tillgången 150 000kr. Av detta måste banken avsätta 13.5% i kapital, som består av 7% kärnprimärkapital (den "renaste" formen av kapital som ingen någonsin kan kräva tillbaka av banken), 3.5% primär- och supplementärkapital (typ eviga lån) och sedan ytterligare 3% för att banken är en storbank och därför ska avsätta dessa 3% för att täcka systemrisken. Så banken måste avsätta 20 250kr kapital för att låna ut denna miljon. Om vi för enkelhetens skull antar att detta kapital motsvarar aktieägarnas kapital (det är en liten skillnad, se bild med exempel från Swedbanks riskrapport nedan) så betyder det att ROE för det där bolånet blir 2340/20250=11.6%. Inte särskilt bra med tanke på att bankerna har högre mål än så. Swedbank har t.ex. ett mål på 15%.

De är lätt att som kund irritera sig på att bankerna kräver att man blir helkund och sparar i bankens produkter för att man ska få ett bra pris på sitt bolån, men jag hoppas ovanstående exempel visar på varför så är fallet. Man tycker att man betalar en massa ränta, men ser kanske inte hela kedjan - att den stora delen av räntan man betalar behåller inte banken, och av den del banken behåller i räntenetto går hälften till att täcka bankens kostnader för den service man får som kund (och förstås höga löner och bonusar för vissa men det är en annan historia). Och sist men inte minst så gör kapitaltäckningsreglerna att de kronor som blir kvar fördelas på mer kapital än tidigare med allt hårdare regelverk. Av dina 21 600kr som du betalade banken i ränta på ditt miljonlån hamnade alltså bara 2 340kr i aktieägarnas fickor, och för detta privilegium fick de sätta in 20 250kr i kapital i banken.

Nu vill jag inte försvara bankerna på något vis utan vill bara visa hur kalkylen ser ut från bankens synpunkt. Bankerna tar i snitt ut väldigt mycket högre marginaler än 0.6% på bolånen (faktiskt det dubbla!) och många kunder prutar inte ens på bolånen. Dessutom ogillar jag starkt att bankerna försöker smyga in diverse dolda avgifter genom att ge "goda råd" till sina kunder att spara i bankernas dyra fonder. Norman & FI har reagerat på detta och kräver att bankerna ska redovisa för sina kunder vilka extra kostnader det innebär att bli helkund. Jag tror dock detta enbart får effekten att kunden får ett ytterligare standardpapper bland alla andra med en massa siffror, och snittkunden kommer lita på sin rådgivare och blint skriva sin namnteckning på sista raden där man intygar att man tagit del av infon.

Som någon sorts slutsats kan man säga att så länge bankernas ägare kräver ROE på 15% och kapitaltäckningsreglerna ser ut som de gör så är den enda variabeln som i slutändan kan leverera denna avkastning den nettomarginal banken har på sin utlåning. Visst kan man skära kostnader i viss mån och få ut diverse provisionsintäkter här och var, men räntenettot är avgörande och bland storbankerna står bolånen för den största delen av balansräkningen. Företagen har dessutom mer och mer letat sig ut på kapitalmarknaderna genom att ge ut egna obligationer. Ökade kapitalkrav ska leda till stabilare banker, färre kriser och besparingar för skattebetalarna då bankerna inte behöver räddas från tid till annan. I teorin borde det även ge lägre upplåningskostnader för bankerna och därmed lägre utlåningsräntor till kunderna. Dessutom har Anders Borg påtalat att aktieägarna har orimligt höga krav på ROE - att den ökade mängden kapital och högre riskvikter ger lägre risk för totalhaveri och därmed borde ägarna nöja sig med lägre avkastning. Det låter som en vinst för alla. Visserligen har upplåningskostnaderna för t.ex. Swedbank gått ned, men marginalerna har ökat i takt med hårdare kapitaltäckningsregler, och det finns en absolut botten för hur låga upplåningskostnaderna kan bli.

Pär Magnusson skrev en bra krönika i Affärsvärlden som ifrågasätter nyttan av alla regleringar:

Kommer verkligen strängare och mer detaljerade regler för hur banker får bedriva sin verksamhet att leda till att kortsiktighet, svag riskförståelse, finansiellt flockbeteende med mera försvinner ur katalogen över mänskliga brister hos folk i finansbranschen? Eller kommer ett stramare regelverk innebära att dessa negativa karaktärsdrag smiter ut genom kryphål och får utlopp i nya skepnader, samtidigt som vi slappnar av och förnöjt konstaterar att den här gången har vi reglerat bort dåligt beteende?

Jag kan inte annat än att instämma.

Amorteringstankar

Krav på amorteringar är något som börjat komma upp på agendan mer och mer, och utan att ha några speciella insikter vill jag ändå skriva ner dels vad jag tror är faran med tvångsamorteringar, dels hur jag själv tänker kring amorteringar.

Väldigt få av mina bekanta amorterar på sina bolån utöver den summa deras banker tvingar dem att amortera för att på sikt komma ner på 75% belåningsgrad. Jag tror helt klart att de flesta unga människor som precis kommit igång med karriären räknar på den totala månadskostnaden inklusive amorteringar och beslutar därefter vad de kan och vill betala för sitt boende. Jag är övertygad att lägre räntor och trenden mot amorteringsfria lån ligger bakom en stor del av prisuppgången på bostäder. De flesta jag pratat med och hört prata i fik och restauranger vid bordet bredvid (alla mellan 20-40 år i Stockholms innerstad pratar om bostadspriser konstant) gör ett antagande att man kommer att kunna sälja sin bostad för ungefär lika mycket som man köpte den för, och därför spelar själva priset mindre roll än vad månadskostnaden blir. Däremot vill man ha värde för pengarna och kommer inte betala 70 000kr/kvm för en lägenhet man anser är värd 60 000kr/kvm, men om lägenheten kostar 2mkr eller 6mkr spelar mindre roll - det är månadskostnaden i relation till den disponibla inkomsten som spelar roll.

Medan det kanske är vanskligt att bara titta på stockholmare med hyfsat goda inkomster som prioriterar sitt boende så är det dessa som driver på prisuppgångarna i innerstaden, vilket i sin tur driver på prisuppgångarna i närförort, och så vidare. Mat, kläder, nöjen, transporter och andra levnadsomkostnader tenderar att ha ett ganska lågt tak innan marginalnyttan avtar ganska starkt. Visst finns det dem som äter ute varje kväll och shoppar kläder för flera tusen i månaden, men generellt så skiljer sig dessa kostnader inte jättemycket mellan någon som tjänar 25000kr/månad och någon som tjänar 35000kr/månad. Majoriteten av pengarna som återstår efter övriga levnadsomkostnader väljer de flesta att lägga på sin bostad. Med lönerna ovan så har personen med högre inkomst kanske 3000kr mer per månad att lägga på sin bostad än personen med lägre inkomst, trots att man har finare matvanor och shoppar mer. Med en ränta på 3% och skatteavdrag på det motsvarar det ett lån på 1.7mkr, vilket betyder att personen med 35000kr i månadslön kommer att köpa en lägenhet som är 1.7mkr dyrare än personen med 25000kr i månadslön. Kanske är snittpersonen lite försiktig och räknar med 5% ränta vilket enligt samma logik ger 1mkr. Om man inför ett amorteringskrav på 40 år blir kalkylen väldigt annorlunda. Den extra månadsutgiften motsvarar en extra "ränta" på 2.5% utan skatteavdrag, vilket skulle dra ner priset personen är villig att betala med 0.4mkr eftersom 3000kr i månaden endast skulle räcka till ett lån på 0.6mkr där 1250kr/mån är amortering och 1750kr/mån är ränta. 0.4mkr är 40%! Och denna relation gäller oavsett om det handlar om att man har 3000kr i månaden eller 30000kr i månaden att lägga på sitt boende - vid 5% ränta och 40 års amorteringskrav sjunker priserna 40% - effekten blir starkare ju lägre räntan är och vice versa.

Nu är denna modell väldigt förenklad, men effekten finns och den är stark, och man måste ha den i åtanke innan man inför amorteringskrav. Jag tror att FI och Peter Norman känner till detta. Jag tror att retoriken därför mest är till för att skrämma bankerna till att frivilligt få kunderna att amortera mer och att göra det ett steg i taget istället för genom en kalldusch som riskerar att sätta igång ett prisras på bostäder. Jag tycker det var ett bra första steg att låta bankerna införa "frivilliga" amorteringskrav ner till 75% och man kan fortsätta försöka tweaka denna formel och försöka få folk att komma ner till 75% snabbare, men man ska akta sig för stora reformer. Detsamma gäller ränteavdragen, som skulle ge en liknande dramatisk effekt som strikta amorteringskrav. Sedan finns förstås fler aspekter på det hela - det finns ingen poäng i att tvinga folk med låg belåning eller stora likvida tillgångar att amortera på sina bolån, så ett generellt amorteringskrav är alldeles för trubbigt och i viss mån även orättvist.

Detta om amorteringar ur policy-perspektivet, men vad ska man säga om vad folk borde göra? Även här blir det väldigt vanskligt att prata om vad som är "rätt". Många sparsamma människor, där de flesta av oss ekonomiblogare nog räknar in oss, tänker nog att man ska amortera så att man blir skuldfri lagom till pension och då endast behöver betala för "driften" av sitt boende. Dessutom har många, särskilt de som hade lån under 90-talet, en naturlig aversion mot att ha lån överhuvudtaget och det ses som ett självändamål att bli skuldfri.

Jag känner själv så, men tycker samtidigt inte att det alltid är rationellt att amortera med målet att bli skuldfri till pension samtidigt som man investerar i aktier. Har man ett mer eller mindre permanent boende och en aktieportfölj som överstiger bolånet i värde och har som mål att bygga upp en större aktieportfölj så ter det sig ganska märkligt att fortsätta amortera på lånet under dagens omständigheter. Man har då redan både hängslen och livrem med en portfölj som överstiger bolånet, en bostad som vid försäljning överstiger bolånet, samt möjlighet att genom a-kassa, cash-buffert och mindre försäljningar av portföljen även vid arbetslöshet kunna klara av räntebetalningar under en lång tid om timingen var dålig och man inte vill sälja hela eller delar av sin portfölj för att betala av lånet och inte vill flytta. Så ur ett riskperspektiv finns det inga starka argument för att amortera när man väl har likvida tillgångar som överstiger lånet. Och har man ett rent "princip"-perspektiv att man en dag vill bli skuldfri så är det i dagens lågränteläge inte särskilt rationellt att amortera. En diversifierad portfölj med defensiva aktier ger en direktavkastning som överstiger räntan på ett bolån, så det är mer rationellt att investera pengarna i en sådan portfölj och använda utdelningarna till räntebetalningar på lånet och låta överskottet av utdelningarna samt värdetillväxten jobba åt en, och sedan en vacker dag sälja portföljen och amortera hela lånet rakt av och bli skuldfri tidigare och billigare än om man hade amorterat en månadssumma. Dessutom kan man ifrågasätta om det ens är rationellt att vara helt skuldfri - borde det inte räcka med att man har en stor aktieportfölj som ger en möjlighet att när som helst lösa sina lån?

Jag ser egentligen bara två rationella anledningar att fortsätta amortera när man väl har likvida tillgångar som överstiger bolånet, och förutsatt att bostaden är rimligt belånad. Den ena är om man planerar att köpa ett större och dyrare boende i framtiden. Då är aktier inte en bra sparform p.g.a volatiliteten, och då är det bättre att amortera än att spara cash eftersom räntan på bolånet överstiger räntan på cash. Man bör estimera hur mycket cash man kommer att behöva vid köp av den nya bostaden och ungefär när det kommer ske och amortera därefter så att man vid ett konservativt antagande om priset man får ut på sin nuvarande bostad får över rätt summa cash när man löser lånet. Den andra anledningen är att det för många är nyttigt med ett tvingat sparande. Vet man med sig att man med stor sannolikhet kommer att konsumera upp en del av pengarna man inte amorterar istället för att köpa den där väldiversifierade direktavkastande aktieportföljen man planerat att spara i, så bör man tänka både en och två gånger innan man slutar amortera.

Själv har jag hittills sett amorteringar som något självklart, men då jag hittat ett boende som jag garanterat inte kommer att uppgradera inom en överskådlig framtid samt i takt med att portföljens värde närmar sig lånens, så har jag börjar planera på att inom något år konvertera till amorteringsfritt. Jag är fortfarande så pass ung att jag hellre får avkastning på pengarna i några decennier än att binda upp dem utan avkastning i boendet. Samtidigt så finns det ju totala haveri-scenarios i framtiden där alla olyckor drabbar en samtidigt och både hängslena och livremmen spricker - bolagen i ens portfölj går uselt och börsen kraschar, bostadspriserna rasar och räntorna rusar, man förlorar jobbet och skiljer sig. Då hade man förstås varit glad om man hade amorterat rejält. Men ska man åstadkomma något i livet kan man inte bara se på worst case-scenarios. Man måste balansera risker och möjligheter.

Problemet är att de flesta som inte amorterar inte ser någon risk alls, och här håller jag med Norman och FI att vi bör jobba hårt med att införa en sundare amorteringskultur i Sverige. Man kan ju åtminstone hoppas att det ökade fokuset på privatekonomi som ett ämne i skolan kommer att bära frukt på sikt!

Investeringssparkonto

Jag har egentligen tänkt avvakta med att kommentera investeringssparkontot tills alla detaljer är spikade och klara, men känner efter regeringens uppdaterade förslag att det kan vara värt att skriva några finanstankar kring detta.

Många bloggare verkar förvirrade kring skillnaden mellan investeringssparkonto (ISK) och kapitalförsäkring (KF), och Stockman förklarar detta pedagogiskt. En sak jag dock inte ser nämnd någonstans, men som åtminstone för mig är viktigt, är att utländska aktiers utdelningar inte kommer att beskattas i en ISK, vilket de gör i en kapitalförsäkring. (Edit: Finanskvinnan uppmärksammade mig på att man visst får tillbaka skatten numera hos Nordnet och Avanza, my mistake!)

Jag har idag mina aktier i en vanlig depå. Anledningarna är flera:

• Jag vill äga bolagen och inte en försäkring hos en nätmäklare. Detta är dock mest en principfråga eftersom jag inte tycker om utvecklingen där Avanza och Nordnet är största ägare i mindre bolag och där insiders kan gömma sina innehav.
• Jag tycker i grund och botten att det är rätt och riktigt att beskatta vinster och dra av förluster istället för att betala skatt på sitt kapital oavsett hur kapitalet utvecklas. Även detta är dock mest en principfråga och den stora nackdelen med beskattning av reavinster/förluster, förutom den rent byråkratiska samhällsekonomiska kostnaden, är att skattefrågor kan driva ens investeringsbeslut.
• Jag har hela tiden väntat mig att man kommer att reformera/höja skatten på KF eftersom de använts på ett sätt politikerna inte tänkt sig från början. Och då har jag hellre en depå, där jag vet spelreglerna, än att riskera att mina investeringsbeslut påverkas av vad politikerna bestämmer om kapitalförsäkringarnas framtid.
• Utdelningar på utländska värdepapper är inte skattefria i en KF, vilket återigen leder till en extra faktor som påverkar ens investeringsbeslut som inte är driven av fundamentala värden.

Under åren jag haft min depå har jag betalat mina skatter som en god medborgare på både reavinster och utdelningar. Även efter avdrag för förluster har dessa inbetalda skatter vida överstigit den skatt jag skulle betalat i en kapitalförsäkring, vilket förstås fått mig att vid deklarationstider fundera på att byta till KF. Men principfast (och lat) som man är har jag haft kvar depån.

Jag har dock med intresse följt förslaget om investeringssparkonto (som för övrigt är ett väldigt konstigt val av namn om syftet är att öka svenskars intresse för sparande och signalera enkelhet) och måste säga att jag gillar det skarpt. Alla mina invändningar mot kapitalförsäkringar verkar ha lösts, och nackdelen med att betala en förmögenhetsskatt istället för en skatt på reavinster/utdelningar övervägs av fördelen att denna förmögenhetsskatt kommer bli riktigt låg så länge statslåneräntan inte skenar. För oss med aktier som har en bra direktavkastning som t.ex. H&M så kommer den extra avkastningen från en skattefri utdelning att täcka skatten på ISK så länge statslåneräntan understiger direktavkastningen. Sedan har man ju alltid möjligheten att placera aktier med låg/ingen direktavkastning i en vanlig depå och aktier med hög direktavkastning i en ISK för att på så vis inte offra något kassaflöde. Och skulle statslåneräntan öka kraftigt är det ju bara att sälja aktierna i ISKn (skattefritt) och köpa tillbaka dem i en vanlig depå.

Det återstår att se hur snabbt ISK börjar fungera i praktiken och hur bankernas och mäklarnas erbjudanden kommer att se ut. Förhoppningsvis blir det snabbt en konkurrensutsatt marknad tack vare spelare som Nordnet och Avanza och kostnaden för en ISK blir 0kr med samma courtage som i en vanlig depå. Om detta blir fallet och om förslaget går genom i nuvarande utformning så kommer jag med största sannolikhet att dumpa depån till förmån för ISK, åtminstone för H&M och andra aktier med en bra direktavkastning.

Eftersom jag gillar att räkna har jag räknat på ett hypotetiskt case där man 1 jan 2012 köper 1000st H&M till kurs 200kr. Man återinvesterar sedan utdelningen varje år (första året är utdelningen 9.5kr/aktie) och köper nya aktier till den rådande kursen. Jag antar att P/E är oförändrat under hela perioden samt att utdelningsökningen följer vinstökningen. I tabellerna och graferna nedan har jag sedan stoppat in siffror på vad skillnaden i avkastning blir mellan ISK och depå beroende på vad statslåneräntan och H&Ms årliga vinstökning är under perioden. Detta är förstås grovt förenklade kalkyler, men det går inte riktigt att göra någon snygg uträkning om man även ska hålla på och ändra P/E, utdelningsökning och statslåneränta åt olika håll under olika år. Så analysen bör tas med en nypa salt, men den illustrerar ändå hur förmånlig ISK är gentemot en vanlig depå för en aktie med hög direktavkastning.

Vi kan från tabellen utläsa att även om vi antar en "normal" statslåneränta kring 4% så kommer ISK överavkasta Depå även om H&Ms vinst (och aktiekurs) ligger stilla under 10 år eftersom H&M har en direktavkastning över 4%. Om vi antar en konservativ vinstökning på 5% årligen och en statslåneränta på 4.17% (det blev lite "konstiga" statslåneräntor eftersom jag räknade på skatter: 4.17% motsvarar en skatt på 1.25%) så överavkastar ISK en Depå med 2.39% årligen. Detta kanske inte låter så mycket men det innebär att du får ut 53,259kr mer i handen om dina H&M legat i en ISK istället för i en Depå när du tar ut pengarna, eftersom du i en depå hade fått skatta 30% på utdelningen innan du återinvesterar den, samt skatta på reavinsten. I en vanlig depå hade du fått ut drygt 422,000kr efter 10 år. H&Ms kurs skulle vara 326kr (ökning i takt med vinsten, dvs 5% per år), du skulle äga 1387 aktier efter att ha återinvesterat utdelningarna och ditt GAV hade varit 219kr. Du skulle kunna sälja aktierna för 452,000kr men få betala 44,000kr i reavinstskatt. I en ISK hade du ägt 1,411 aktier eftersom du kunnat återinvestera skattefria utdelningar och eftersom direktavkastningen överstigit statslåneräntan och du skulle även slippa skatten på reavinsten. Du hade alltså fått ut 460,000kr, eller 54,000kr mer än från depån (eller exakt 53,259kr som det skulle bli om jag inte avrundat i ovanstående exempel). Hoppas tabellerna och graferna är någorlunda självförklarande, och hoppas även att jag räknat rätt med GAV och liknande. Har både dubbel- och trippelkollat uträkningarna men det kan ha smugit in fel någonstans. Slutsatsen är hursomhelst att ISK är väldigt attraktivt, och i H&Ms fall måste statslåneräntan upp en bra bit över 5% för att det skulle bli mer attraktivt att välja depå framför ISK.

Husköp?

Det har inte blivit många inlägg på sistone och huvudorsaken är att mina tankar mest kretsat kring privatekonomi. Ett eventuellt husköp hägrar och det finns en hel del att sätta sig in i och fundera kring. Huspriserna i Stockholm är ju ganska långt ifrån angenäma för köparen, men samtidigt är land i Stockholm en väldigt "scarce resource" så på sikt tror jag att det blir en god investering. Jag är inte en av domedagsprofeterna som tror på en krasch. Givetvis kan det komma tillfälliga dippar eller till och med större korrigeringar precis som i aktiemarknaden, men så länge Stockholm har arbeten med höga löner och folk vill bo nära sina jobb så kommer efterfrågan att finnas där medan utbudet i princip inte kan öka. Sedan avgör ränteläget och tillåten belåningsgrad/amorteringskrav hur priserna ser ut över tiden. Så att försöka tima en dipp i fastighetsmarknaden känns nästan svårare än att tima sina köp i aktiemarknaden och risken är att man blir väntandes i många år.

Mina bryderier handlar mer om hur mycket lån jag är villig att ta. Till skillnad från de flesta andra stockholmare har jag som mål att faktiskt bli skuldfri innan jag dör, ja helst innan pensionen så att man slipper slava hela livet för att klara sina räntebetalningar. Dessutom vill jag ju helst fortsätta spara en ganska väsentlig del av min inkomst i aktier även i framtiden. Å ena sidan har jag och familjen den angenäma situationen att ha "råd" med ett hus i den storlek och det läge vi vill bo i (dvs banken kan låna ut så pass mycket pengar till oss och vi kan fortfarande ha ett bra liv efter att räntorna är betalda). Men å andra sidan vill jag gärna snåla och få mer pengar över för snabbare amorteringar och ett större sparande. Liksom många andra med intresse för sparande så har jag faktiskt som mål att någon gång bli ekonomiskt oberoende, vilket jag definierar som att kunna leva hyggligt på passiva inkomster. Och ett lån på ett antal miljoner känns inte som något som tar mig närmare det målet :) Så frågan är var den optimala balansen mellan lån och "livskvalitet" ligger?

Frågorna man ställer sig är tyvärr just kvalitativa och svåra att räkna på och relatera till ett pris. Hur mycket är 10 eller 20 minuter kortare restid varje dag värt att betala för? Vad blir effekten på ens lycka av ett visst typ av område, en viss typ av grannar eller planlösning eller trädgård eller hustyp och hur mycket är denna lycka värd? Hur mycket minskar ens lycka av den högre skuldsättningen och minskade aktieinvesteringar och en längre väg till ekonomiskt oberoende?

Alla dessa frågor är väldigt annorlunda från investeringar i aktier och jag är rädd att jag inte kommer komma fram till något rationellt svar, hur mycket jag än tänker. Om jag har några läsare som hunnit bo i hus i några år - vad har ni dragit för erfarenheter? Vad är värt att lägga pengar på och vad är värt att snåla på? Vad är en acceptabel restid till jobbet? Tips mottages tacksamt!