Bonusar inom investment banking, del 2/2

I det förra inlägget konstaterade vi att ett typiskt bonussystem på en investmentbank (IB) går ut på att upp till hälften av vinsten går till bonusar till personalen, och att anledningen till denna höga nivå framförallt är att locka över nyckelpersoner från konkurrenter samt att få sina egna nyckelpersoner att stanna. Vi konstaterade även att ett sådant system knappast gynnar aktieägarna i investmentbanken. Tänk om SKF eller H&M eller Ericsson plötsligt halverade sitt resultat eftersom de beslutade att de anställda ska få dela på företagets vinst till 50% med aktieägarna? Och med "de anställda" menar de några nyckelpersoner som får det mesta av denna halva vinsten. Det skulle aldrig gå igenom hos aktieägarna eftersom det vore ganska svårt att bevisa hur ett sådant system någonsin skulle kunna gynna aktieägarna.

Just inom IB lever systemet kvar från en tid då finanshusen var partnerskap där de anställda även var ägarna och därför kunde dela på vinsten. På något vis lyckades man behålla den generösa vinstdelningen när branschen förändrades och finanshusen var tvungna att ta in externa investorer via börserna. Och när bonussystemet med generös vinstdelning redan finns inom en hel bransch blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att avskaffa det för ett enskilt bolag eftersom risken då blir massflykt av viktig personal och svårigheter att anställa ny personal. Som vi sett många exempel på genom åren kan det gå ganska snabbt utför för en investmentbank, och att ta risken att på kort tid förlora många nyckelpersoner, intäkter och sitt rykte är något de flesta inte är beredda att göra, varken ledningen eller aktieägarna.

Att minska eller slopa bonusar kan alltså kanske fungera i en tid när andra inte anställer, men så fort ett mer högbetalt jobb finns hos en annan IB kommer nyckelpersonen sticka och ta kunderna/intäkterna med sig. Låt mig resonera lite kring tre alternativ att få stopp på enorma ersättningar till nyckelpersoner, men ha nu inte för höga förhoppningar, för alla är nog tyvärr ganska orealistiska.

Det första alternativet är att alla slopar bonusarna hos alla IB samtidigt, men eftersom marknaden är relativt internationell så krävs det en koordinerad insats över landsgränser, samt en bred uppslutning bland IB att inte försöka ta tillfället i akt och locka över folk med andra typer av ersättningar än bonus. Regleringar och skatter ämnade att få bort bonusarna riskerar att slå fel, så det skulle helst behövas ett slags ”gentlemens’ agreement” mellan åtminstone alla stora investmentbanker att inte locka över varandras anställda med stora bonusar. Ett sådant känns dock extremt orealistiskt. Vem skulle ta initiativet? Knappast ledningarna. Och även om 95% av alla stora IB mot förmodan skulle ingå ett sådant avtal så skulle resterande 5% ta tillfället i akt att locka över stjärnorna med stora bonusar, vilket förmodligen skulle utlösa en spiral där fler och fler gjorde samma sak och till slut skulle vi vara tillbaka på ruta ett.

Det andra är att förändra kulturen inom IB, från att pengar ska vara den enda drivkraften till att kunna erbjuda andra värden för de anställda, t.ex. mer normala arbetstider, mindre hierarkisk och stressig arbetsmiljö etc. Jag vet många som gärna skulle jobbat vidare eller börjat sin karriär inom investmentbanking om det bara hade varit en bättre balans mellan arbete och privatliv och mindre macho & pengadriven kultur. Dock är frågan om det överhuvudtaget går att driva en ”snäll” investmentbank, med tanke på att arbetets natur är sådant att det blir otroligt hektiskt och stressigt med långa arbetspass när t.ex. en corpaffär ska genomföras. Tänk bara Spyker/SAAB – hur många stackars corp-typer fick inte sitta dag & natt genom jul och nyår och räkna på kapitalstrukturer, göra due diligence, drafta avtal etc etc. Eller inom equities där det gäller att ständigt hänga med i informationsflödet och uppdatera analyser och rekommendationer och de egna positionerna under enorm tidspress där ny information ständigt kommer ut.

Det tredje, kanske mest realistiska, alternativet är att försöka ändra affärsmodellen från att kunderna är kunder till nyckelpersoner till att de blir kunder till banken. Jag gissar att vissa IB redan försökt detta, men med tanke på hur det fortfarande ser ut i branschen så skulle jag tro att det inte fungerat något vidare. Till skillnad från de två ovanstående alternativen där det skulle krävas stora förändringar i hela branschen och arbetets natur, så är detta alternativet något man kan försöka börja implementera i en enskild IB i en mindre skala för att se om det fungerar. Risken är dock att man snabbt får rykte om sig att inte ge samma karriär- och bonusmöjligheter som andra banker och därmed får nöja sig med ”sämre” personal än de andra IB, vilket riskerar att förstöra kvaliteten på tjänsterna och i längden leda till lägre intäkter. Dock potentiellt värt att testa för någon IB med starka ägare som vill öka avkastningen på sitt egna kapital, t.ex. HQ? Frågan är om man vågar ta risken att tappa nyckelpersoner och få sämre rykte?

Slutsatsen av dessa långa inlägg får bli att det är mycket svårt att ändra ett system när det väl finns på plats i en hel bransch. Det enda som i längden kanske kan ge resultat på bred front är att aktieägare inser riskerna i att äga en investmentbank och protesterar genom att inte ställa upp med kapital i nästa kris. Dock finns det något magiskt med de enorma summor man kan tjäna under goda år i en investmentbank och detta tillsammans med flärden i branschen kommer säkerligen att fortsätta locka investerare till sektorn krasch efter krasch.

Vad är då problemet med de stora bonusarna inom investmentbanking, bortsett från potentiella moraliska problem? Som aktieägare kan man ju helt enkelt strunta i att köpa aktier i en IB, så för oss som inte har några IB-aktier är det ju egentligen inga problem eftersom det inte är våra pengar som betalas ut i bonusar. Men som påpekats av många efter den senaste finanskrisen så finns det en del belägg för att bonussystemen inom finansbranschen kan skapa kriser. Dels kan de skapa enskilda enorma förluster när en trader först tar enorma risker för att potentiellt få en stor bonus om hans ”bet” faller väl ut, och sedan försöker mörka sina förluster och vinna dem tillbaka när det inte gick som planerat. Dels kan de orsaka systemrisker när långivare får bonus baserat på volymen de lånar ut, eller inom IB där varje transaktion bringar in en intäkt som leder till bonus, oavsett om transaktionen egentligen skapar något värde.

Detta bidrog säkerligen under förra årtiondet till ett system där det fanns ett inbyggt incitament att låna ut så mycket som möjligt och att paketera om utlåningen så många gånger som möjligt så att den ger intäkter i så många led som möjligt. Förädling kallas det visst, men i ”förädlingskedjan” subprime-lån till Billy-Bob i Alabama, paketerat genom diverse derivat och strukturer till en AAA-ratad ABS som man kan sälja till en riskavers institutionell investor i Japan blev det nog mer förvillning än förädling.

Myndigheterna i de flesta länder arbetar nu med förslag att reglera bonusar så att åtminstone systemriskerna begränsas. I grund och botten är detta bra och det ska bli intressant att följa resultaten av dessa utredningar. Tyvärr tror jag att frågan är alltför politiserad, vilket kommer att leda till okloka beslut och regleringar som riskerar att skapa nya risker och problem istället för att lösa de befintliga. I ett försök att dra mitt strå till stacken och inspirera till nytänkande åtminstone hos den handfull läsare jag har, samt att själv försöka komma fram till en slutsats och en åsikt i frågan, så kommer jag fortsätta att skriva och resonera kring olika bonussystem här på bloggen. Åsikter, idéer och kommentarer mottages tacksamt!